Söndag och det skulle bli sol, men det var inte mycket den var framme. Det långa benet först på promenad ut till Nova Lund för att hämta nya kameran. Riktigt kyligt på vägen hem – är det vårväder?

Så börjar PINAN! Eländet måste laddas först, minneskort ska sättas i och instruktionsbok ska läsas. Men jag vill ju börja fotografera NU!

Herregud, vuxna människan! Ja, jag vet, jag är 55 år men i detta läget beter jag mig som en 5-åring. Det är roligt och spännande med en ny ”leksak”. Bara synd att den får mig att i någon mån retardera. Men va faen, som arbetslös med dålig ekonomi så är det längesen jag kunde köpa nå’t onödigt som jag får glädjas riktigt skamlöst över.

Röd laddningslampa lyser fortfarande…. Egentligen är det märkliga att jag som ganska avslappnat och oberört sorterar ut saker för att skänka eller slänga, som ser saker som saker, kan gå igång på högvarv över just en SAK. Då är vi väl där igen att en sak är en sak och vad det egentligen handlar om är vår anknytning, känslor, minnen osv som liksom hänger fast vid den där saken.

Fortfarande röd laddningslampa… Jo alltså, vad jag menar är att det jag går igång på eller över (vad heter det?) är att få lära något nytt, fler möjligheter att ta bättre och annorlunda foto (jo, den är kraftfullare än den gamla kameran), löften om nya och vackra motiv som ska upptäckas genom linsen.

I laddningslampans röda sken försöker jag liksom bekanta mig med kameran. Det stör ju inte att jag vänjer handen vid den nya vikten och formen. Och pillar lite på ett av reglagen…. Skärp dig, människa! Gå och töm tvättmaskinen eller diska!!