Etikettarkiv: grammatik

Rena grekiskan! Eller ett mentaltest?

Du vet hur det är med andra språk. De är så svåra att lära sig eftersom de krånglar till det, oftast helt i onödan. Om alla kunde komma överens om att utgå från ett språk, t ex svenska, med lite egna uttal och dialekter skulle världen bli som en enda stor familj. Men nu är det mest som rivaliserande släkter, tycker jag.

Jag suckar då och då här i bloggen över mina studier i grekiska och tänker nu ge dig en större och djupare inblick i detta självplågeri. Eller vad det nu är. På nå’t underligt sätt känner jag att mina mentala förmågor utmanas och att utfallet inte alltid är till min belåtenhet.

Vi kan börja med alfabetet. Visst, vi är lite stökiga i svenskan med å ä ö, men det är ingenting mot det här:

annasfi_blogspot_com

Bara att rabbla och stoppa in i minnet? Nja, inte riktigt för konsonanter och framför allt vokaler kan kombineras i en tröstlös mängd av variationer. Det känns så i alla fall. Exempel: Det sägs att det går att skriva i (ja, lilla anspråkslösa i) på 5 eller 7 olika sätt i grekiskan. Tror du att jag bryr mig när magistern far fram med rödpenna i mina små alster?
En del kombinationer går helt enkelt inte att uttala. Jag har för tillfället två sådana ord på listan ”Glöm och hitta en synonym”. Problemet är att ett av orden är ett namn på en by. Jag kallar den numera det betydligt enklare ”den där byn som inte går att uttala som ligger norr om Tertsa längs med stora vägen på vänster sida när man kör mot Amiras”. Märkligt nog vet alla vilken by jag menar.

Med engelska och (lite) franska i bagaget borde jag klara av att kastas in i grekiskan. Om jag slår ihop de två språken blir det som i grekiskan: maskulinum, femininum och neutrum. Jo, jo, oskuldsfullhet finns ofta med i starten av nya äventyr. Det fungerade inte alls. Och ingen logik finns det heller i vad som är vad. Lite ändelser att hålla reda på tills insikten drabbar en: ändelserna är i vissa fall samma. Feminina och maskulina substantiv har i en del fall, t ex plural, samma ändelse. Hur kan någon tro att jag ska kunna veta vad som är vad från början liksom? Och det måste jag ju veta för att artikel, adjektiv, adverb och en massa annan strunt runt omkring ska bli rätt. För givetvis är det som dominobrickor: det gäller att komma rätt från början för allt därefter ska böjas och vridas rätt.

Tycker du att det låter krångligt? Vänta bara, det kommer mera!

Accenter är bra, de visar var betoningen ska ligga. Lätt som en plätt! Glädjen blir dock kortvarig vid upptäckten att accenter sätts inte ut på stora bokstäver, det har betydelse för betydelsen var accenten sitter på ord som stavas eller låter lika, i en stavelse ändras uttalet beroende på om accenten står på första eller andra vokalen. Och plötsligen dyker det upp en accent som inte alls har med det här att göra utan är en indikation på att ordet ska bindas ihop med nästa ord. Vid tal, alltså, inte vid skrift. Lätt som en plätt? Ha!

Ortnamn är en utmaning. Om man tycker om utmaningar. Det är så här att även om det står ett namn på en vägskylt så är det kanske inte riktigt så det heter egentligen liksom. Det vill säga det kan vara svårt att veta om orten är maskulinum, femininum eller neutrum. Eller om det är singular eller plural. Det förklarar mina samtal med taxichaufförer när jag sagt ett namn och de ett annat, men hittills har vi mötts. På min fråga hur grekerna vet fick jag svaret att det vet de inte. Det kommer t ex fastlandsgreker till östra Kreta och de ger orterna fel artikel. Jaha. Ibland är beslut väldigt enkla att fatta. Jag beslutade mig omgående för att lägga ortsnamnen på hyllan. Om de inte klarar av det själva kan de banne mig inte begära att jag ska klara av det.

Jag är en så’n där typ som en del lärare i skolan blev väldigt irriterade på. En så’n som inte bara kan acceptera, slå in och lära sig utan alltid frågar ”varför?”. Det är ingen bra lärostil när man ska lära sig språk. Jag tror att min språklärare i Genève hade rätt när hon menade att matematik och språk egentligen är väldigt lika. Strukturer och regler. Jag var inte bra på matte. Heller.
Detta ”varför” har min språklärare redan genomskådat, ofta hinner han före mig och säger: fråga inte varför, det är en rest från den gamla grekiskan. Suck, säger jag. När man moderniserar ett språk så kan man väl göra det grundligt och ordentligt! Jäkla halvmesyrer.

Det finns ju så många ord som härstammar från grekiskan, det måste väl vara en hjälp, tänker du. Det är det, det är riktigt roligt när man lyckas lista ut vad ett ord betyder genom att härleda det till ord i andra språk. Betydligt mindre roligt är det med alla de andra orden som över huvud taget inte påminner om någonting. Utom möjligen polska. Konsonanter och vokaler sammansatta till märkliga konstruktioner som ofta är förfärande långa.

I måndags förstod jag plötsligen orsaken till att Grekland är ett land i kris. ”Jag tycker om vin” (vi använder bara exempel från elevens egen verklighet…) blir på grekiska ”Vinet tycker om mig” (vilket förklarar en hel del…). Fast så kan man ju inte gå omkring och säga så ordagrant blir det ”Mig tycka vin”. Är det konstigt att det är som det är i landet med så’na (o)logiska frivolter?

Jag berättade här i bloggen att av någon underlig anledning poppar franskan upp i min skalle när jag är osäker på grekiskan (så det är mycket franska…). Min språklärare menade att franskan och grekiskan konkurrerar om att vara 3:e språk och det kan nog stämma. Det finns en anledning till. Venetianarna var här i cirka 400 år. Har du nå’n gång tyckt att nå’t ord i grekiskan låter som italienska? De finns där och jag tror att det också triggar att min franska hoppar fram.

Det var en liten utvikning! Som avslutning tänkte jag skriva några ord om att prata. Du kanske tror att det är lättare att lära sig ett språk när man liksom lever mitt uppe i det? Det är det säkert till viss del. Men det är också svårare. Att leva här påminner lite om hur det var att leva i Genève – det pratas fort som fan och massor binds ihop. Ett enda långt läte blir det ibland.
Och än så länge har jag mötts av en hel del folk som blir otåliga eller fyller i. Det gör mig arg, men det kan jag ju inte visa. Med tanke på hur mycket konstig engelska mina öron får höra dagligen så begär jag faktiskt lite överseende. Så det så!

Kommer jag någonsin att kunna prata grekiska med nå’n sorts flyt? Mycket tveksamt. Varför då fortsätta? Jag kan inte vara utan effekten att allt annat jag gör blir roligare och lättare jämfört med grekiskan. Jag har kanske blivit beroende?

Eller så är hela språkgrejen egentligen ett mentaltest för inflyttade. Jag försöker fortfarande klura ut om det är bra eller dåligt att klara testet….

Men visst är språk viktigt och fascinerande! Även i närområden, titta och lyssna här!

 

RESTIPS – BOKA NU! Vandra på vårvackra Kreta!
Mer information på hemsidan inspirewiz.com
om upplägg, förutsättningar, pris, bokning, referenser mm.
Välkommen att vandra och Καλώς ορίσατε till Kreta!