Nu drar det ihop sig till det där som ska fixas inför resa. Tvätt, hämta ut medicin, Panda ska på besiktning osv. En bit papper har följt mig under helgen så allt är listat. Hjärnan får avlstning och så skönt att veta att inget glöms för även en småsak kan vara väldans viktig. Packa och stänga ner hemmet görs på söndag innan jag ger mig iväg till Iraklio för övernattning. Tidigt måndag morgon smäller det! Bildligt talat, alltså. Visst känns det lite oroligt här på Kreta i östra Medelhavet, men jag reser ju på ”rätt” håll, dvs bort från kriget.

Efter den jobbiga men fina vandringen i förra veckan kände jag att jag behövde ut igen. Det blir mycket gående i Neapel och Rom i stadsmiljö med upplevelser och intryck. En dag i naturen kändes som en bra början på veckan! Men var? Något inte fullt så jobbigt som i förra veckan… Jag kör upp till Katharou-platån! Du som följt bloggen vet att jag brukar vandra där på våren när fruktträden blommar och på hösten när träd och buskar bjuder på höstfärger.

Solen värmer säkert tillräckligt så jag behöver ingen jacka, tänkte jag. Men i förra veckan var jag på ungefär 800 m ö h och Katharou ligger på 1 150 m ö h. Lägg därtill att det är en platå så vinden snurrar. Kort sagt: det var kallt, inte kyligt, där uppe! Vantarna åkte på och tempot var högre än vanligt första halvtimmen för att få upp värme. Första delen gömde sig dessutom solen så det hjälpte när den tittade fram.

Annorlunda upplägg: jag beslutade att vandra på ”fel håll” och att dessutom byta ut tre delsträckor mot tre nya. Ibland är det skönt att bara lunka på, ibland vill jag ha några nya vyer.
Snö uppe på topparna Spathi och Lazaros (Dikti-massivets högsta toppar) och grönt på marken.

Inte ofta jag passerar vatten, men vid den här tiden kan det hända då smältvatten rinner ner. Vi behöver dock massor med mer vatten, framför allt inför turistsäsongen då vi blir så många fler om de numera sällsynta dropparna.

Jag tröttnar aldrig på den här årstidsväxlingen! Visserligen har vi grön vinter med vinterblommor, men det är nå’t visst med snötoppar och vårblommor. Där uppe hade mandelträden försiktigt börjat blomma. På marken var det gott om iris, vårlök och blå anemoner. Några smörblommor kikade fram.

Inte bara blommor och andra växter – jag snubblade över en svamp!

För några år se’n fick jag lära mig att de röda anemonerna är väldigt ovanliga (alltså inte de rosa som man ser ofta). På platån växte de mycket och gärna! Den heter Praktanemon – passande namn. (Anemone coronaria)

Jag lyckades, mig ovetandes, fånga en ganska lustig sak på ett foto. Här ses fyra steg: längst ner till vänster blomman på väg upp och se’n från höger till vänster ser vi från knopp till nästan helt utslagen!

Se’n finns det de där som verkligen inte ber om ursäkt för sig utan stolt och nästan tjurigt växer på de för oss omöjligaste ställena. Eller vad sägs om den här som hittat nå’n näve jord i ett stengärde? Förundras över livskraften – där finns flera knoppar!

Lämnade platån med planer på andra utvikningar nästa gång. En kan möjligen ge fantastisk vy över platån…
På hemväg valde jag att köra en annan väg och kom ner till kusten. Där har jag ett mimosaställe och de har startat!

Nu är det stor skillnad mellan kust och berg, men det är en dynamik som är så fin. Spännande att följa vårens steg inåt och uppåt och uppleva hur vintern får dra sig tillbaka. Motvilligt avfyrar den nordlig vind och kyliga nätter då och då, men det blir mer och mer som dödsryckningar.

När jag närmade mig sta’n körde jag in till en butik där jag hittade precis den sänglampa jag letat efter. Vilken härlig och lyckad dag! Det behövs inga underverk om man har vett att uppskatta vad man har och att det är minsann inte lite, det.

Ha en bra vecka! Var rädd om dig och andra!