Nu är vi inne i andra veckan i Apokries, läs här! Nu är evenemang och aktiviteter igång runt om i landet och allt siktar mot finalen: stora Karnevalen nästa söndag som avslutar Apokries. I söndags var det här i Ierapetra dags för barnens skattjakt i gamla sta’n. De annars så lugna gränderna fylldes av rop och skratt. På torsdag stora grillda’n och på söndag är det de vuxnas tur att leta sig fram i sta’n.

Vi har väldigt ostadigt väder som inte inbjuder till vandring och jag fick dessutom besvär med ett svullet knä. Panda fick ge sig upp till grabbarna på verksta’n. I fredags såg det bra ut vädermässigt och knä’t kändes ok. Det skulle fungera att vandra, men var? För att skona knä’t lånade jag bil och begav mig upp till platta Lasithi-platån som jag visste var snöfri.

Det var med stor förväntan och spritt i kroppen som jag anlände till platån. Kyligt och lite blåsigt. På med jacka och vantar. Klarblå himmel och moln som låg och vilade på bergen i söder. Vackert.
Det tog inte lång tid förrän en konstig känsla infann sig.

Den där konstiga känslan tog form. Jag har varit där uppe vid otaliga tillfällen, men det har alltid pågått arbete av olika slag, nå’n pick-up som lämnar och hämtar osv. Inte på nå’t sätt störande aktivitet utan den hör hemma i en jordbrukstrakt. Jag har nog aldrig varit här uppe så tidigt på året. Det var i stort sett dött. Folktomt. Det var som om jag hade platån för mig själv. Fridfullt, lugnt, stilla och tyst. Jag gick i en egen bubbla som vaggades gemensamt av platån och de omslutande bergen. En otroligt skön känsla, ett tillstånd att vila i och njuta av.

Fast riktigt, riktigt tyst var det inte för det soliga, lugna vädret hade satt full fart på småfåglarna som kvittrade allt vad de orkade. Skönt sällskap!

Men det fanns också en gnagande känsla! På vägen upp trodde jag inte mina ögon och där uppe, på 850 möh, fick jag se knoppar som var på väg att brista. Tidigt! Och blommande mandelträd på en sluttning. Alldeles för tidigt! Cirka tre (3) veckor för tidigt! Blommande mandelträd och vildpäronträd är ett vårtecken, men våren är inte här än.

Ön har varit utsatt för sydlig vind den mesta tiden se’n nyår vilket betytt högre temperatur än vanligt för årstiden. Naturen har blivit knasig! Helt kommit ur rytm! Vi glömmer alltför ofta att naturen och vi lever i symbios. Vi måste gå i takt. Naturen klarar sig dock utan oss, men det omvända gäller inte.

Gott om stora vattenpölar och fuktigt på åkrarna. Jag vet att de där uppe önskar mycket mer snö än de fått hittills.

Jag valde att istället rikta blicken mot de vinterblommor som är igång, bl a fanns gott om Ranunkel (Svalört) som sken ikapp med solen.

Plötsligen mänskligt liv. Fyra som skulle reparera nå’t i en av de många kanalerna. Jag hade nästa fikapaus vid kapell där det blåste en del, men man hittar nästan alltid en solig, lugn vrå. Jackan åkte ner i ryggsäcken för nu hade jag blivit varm och solen värmde.

Vinden var märklig. Eftersom platån är omringad av berg blir det som en gryta så jag var inställd på att vinden skulle snurra. Men icke! Istället var det så att den kom stötvis. En sträcka kunde vara vindstilla, en annan blåste det ganska bra.

Vinterhalvåret är omgivningarna som vackrast! Inget soldis suddar ut konturer, luften är hög och klar, färger djupa och mustiga. Bergen träder fram och visar all sin härlighet med skrevor, klipputsprång och formationer.

Min hjärna var, som vanligt under vandring, i fritt fall. Tankar far omkring utan kontroll och emellanåt är det bara tomt och vila. Många av mina bästa beslut har ”kommit till mig” på vandring. Vi har en förmåga att krångla till saker och ting när vi bearbetar medvetet, tror jag.

En man var ute i sin fruktodling och plockade ihop grenar. Han undrade om jag skulle till Tzermiadon (huvudort på platån) för då kunde jag få skjuts. Jag förklarade att det skulle jag inte, att jag vandrade och tackade så mycket för erbjudandet. När jag vände mig om för att fortsätta ropade han ”Inglese?” och jag ropade tillbaka på grekiska ”Nej, svenska”. Han lyfte handen i luften och utbrast ”Bravo!”. Kanske han mindes en tid då Sverige var känt för andra saker än idag.

Framme vid lånebilen. Vandringen slut. De tar oftast slut alltför snabbt. Jag, otacksamma människa, vill ha mer. Men är så tillfreds, glad och tacksam för den här da’n!
Dock en till vissa delar sorglig nedfärd. Jag räknade 12 blommande mandelträd. Visserligen inte helt utslagna, men ändå så fel. Skymtade några vårblommor, men då tittade jag åt andra hållet. Det går inte att ta in hur mycket elände som helst.

Denna vinter har jag känt mig delad – den ena halvan vill ha mycket nederbörd och den andra vill vandra. De går inte ihop, men min vandrarhalva tar ett steg tillbaka. Den är givetvis inte viktigast, varken för naturen, mig eller resten av mänskligheten.

Fler foton på min flickr-sida.

Ha det gott! Var rädd om dig och andra!