Varje år är det samma sak: efter årets varmaste (för att inte säga hetaste) månaderna kommer baksmällan. Se’n ifjol är det dessutom inte två månader utan tre månader. Det sliter. Det tröttar. Det dränerar. Det gick dock lite bättre i år eftersom jag fick en paus när jag var i Skåne.

Jag ska inte klaga för jag jobbar ju inte. Jag ser hur trötta mina vänner är och jag vet att de ser fram emot regn och mänskligare temperatur. Men gnälla får jag. Så det så. Det är nu man liksom faller ihop. Kroppen säger hallå, nu behöver jag återhämtning och fylla på energilagren. Och knoppen har rasat ihop och ligger hopkrupen i ett hörn. Rastlösheten finns, önskan att börja leva igen men nu gäller det att låta alla system slappna av och komma tillbaka. Och det gör de. Men det tar sin tid. Sömn och god mat. Låta allt rulla på i sin egen takt.

Glädjeämnen är bra bränsle, riktiga energiinjektioner! Trevlig biltur i torsdags med kunder och igår halvdagsvandring. Vandrarkunder på väg hit senare i september. En härlig slappehelg avverkad med bra thriller och underhållande filmer. Släktforskningen…nja, det är lite trögare att komma igång igen.

Jag är ingen sportnörd, men under eftermiddagen igår ägnade jag en stund åt friidrotts-VM och Duplantis. Oj, så spännande! Blev nyfiken på Karalis, ”den ständige tvåan”, och jag blev både ledsen och full av beundran. Han blev kraftigt mobbad under sin uppväxt eftersom han inte är ”helgrek” och fick se’n bl a höra att nå’n som är färgad kan inte hoppa högt. Han anmälde en grekisk tränare ”för att vid upprepade tillfällen ha använt rasistiska uttryck och uppmanat andra idrottare att inte ställa upp på foton med ‘den svarta killen'” (Dagens Nyheter). Tränaren blev avstängd – i tre ynka månader! Karalis använde sin ilska och besvikelse i träningen. Jisses, vad människor kan sjunka lågt! Undrar vad de känner och tänker nu när han hoppar så fantastiskt? Och ser vilken ödmjuk och go’ kille han blivit.

Hittade några foton i min mobil som jag vill dela med dig. Det var en samlingsutställning med en grupp kvinnliga målare för några veckor se’n. Mycket färg som gör att man blir så glad:
(klicka för större format)

Den här fastnade jag för och hade svårt att släppa. Den påminner i fronten om stora branden, men bakom väntar bergen och naturen på att få komma fram igen:

Jag hittade också foton från en rolig utställning ifjol. Jag minns inte vad temat var, men det skulle ha kunnat vara ”finurligheter” eller ”tankeväckande” eller liknande:

Håll med om att hjärnan tar ett skutt vid åsynen av det bekanta som är obekant!?

Idag håller jag lägre fart än vinden, men inköp av sandaler har det blivit. Och årets stora händelse: jag har intygat via fyra klick på nätet till Pensionsmyndigheten att jag fortfarande lever vilket är glädjande! I alla fall för mig.

Ha det gott! Var rädd om dig och andra!