Det fanns en tid då vi tog några foton i en händelse eller situation för att ha ett minne. Många foton blev det inte för både film och framkallning kostade. Vi var selektiva och valde med omsorg. Så kunde vi ta fram fotona senare och de triggade minnet. Vi kände dofter och smaker, ur minnet kom samtal, väder, vad vi gjorde innan och efter fotot och andra minnen av händelsen eller situationen.

Vi gick från analoga kameror till digitala. Vi kunde experimentera mer och ta ett extra foto ”för säkerhets skull” utan kostnad. Så kom mobilerna med inbyggda kameror. Många har mobilen med sig överallt och plötsligen blev det möjligt att fotografera allt och alla mest hela tiden. Hur påverkas vårt minne av denna uppsjö av foton? Jag funderar ofta över hur människor som tar foton eller filmar mycket upplever det som de dokumenterar. Ett exempel för att visa vad jag menar: ifjol eller förfjol var jag på Crete Aquarium. Flera besökare gick från tank till tank och tog foton eller filmade det mesta av sin tid. Jag undrade vad upplever de? Vad ska de göra med alla dessa foton och filmer? När de tittar på dem – var finns helheten, sammanhanget? Varför stannade de inte hemma och tittade på bilder och videos på nätet? Hur mycket går de miste om när de bara tittar genom kamerans sökare?
De var ju inte närvarande här och nu. Så när de tittade på sina foton och filmer – fanns det något i det egna minnet eller var det tomt?

Så snubblade jag över en intressant artikel som är ett utdrag ur en bok skriven av Manoush Zomorodi. Rubriken fångade mig direkt:
If you really want to remember a moment, try not to take a photo.
I inledningen slås det fast att mer än en miljard (1 000 000 000) foton laddas upp dagligen. Hur många som stannar i mobiler vet ingen. Förutom att kameran har blivit så lätttillgänglig skjuter också sociala media på att vi ska dokumentera och dokumentera. Detta nästan maniska behov av att fånga ögonblick och allt vi gör – kan det förändra hur vi upplever, både i nutid och efteråt, det där ögonblicket eller det vi gör?
Ja, det kan och gör det.

Linda Henkel, professor i psykologi, studerade hur att ta foton påverkar upplevelse och minne. Hon tog studenter till ett museum där de fick uppmaning att ta foton av en del föremål och bara titta på en del. Dagen efter fick de berätta vad de sett på muséet och när de kom ihåg ett föremål ställde hon följdfrågor om detaljer.
Resultat: studenterna mindes färre av de föremål de fotograferat än av de som de ”bara” tittat på! Och de kom ihåg färre detaljer på de föremål som de fotograferat än på de andra.

Det verkar som om vi överlämnar till kameran att minnas för oss och slår då av kognitivt och emotionellt. Kort uttryckt: om kameran fångar ögonblicket så gör hjärnan det inte. Henkel kallar det ”photo-taking-impairment” – ungefär ”fotograferingsförsvagning”.

Henkel menar att visst kan fotografering frigöra våra hjärnor så de kan ta in annat, men då inträder ett annat fenomen eller problem: vi fokuserar sällan på det härvarande utan är alltid på väg till nästa och nästa och…istället för att stanna upp och ta in helhet här och nu. Och vår brådska och fokus på nästa och nästa gör att vi inte har tid att titta ordentligt på våra foton, sortera, göra album. De bara ligger där – till vilken nytta och glädje, undrar jag. Framför allt om vårt eget minne är, mer eller mindre, tomt.

Henkel gjorde ett annat försök. Uppgiften denna gång för personerna vid besök på muséet var att ta foton av föremål och att även ta foton av sig själva bredvid föremål. Det visade sig att studenterna kom ihåg mer från de foton där de inte var med själva. Det verkade som om den egna personen blev en distraktion som flyttade koncentration och fokus från föremålet till dem själva. Istället för att vara upptagna med att titta på oss själva i fotot vilket tycks blockera minnet så återupplever vi mer och fler detaljer om vi inte är med i fotot. Man skulle kunna vitsa till det och säga att vi är ganska självupptagna…

Hur fotografering påverkar vår förståelse av oss själva och det vi fotograferar är en gåta, men Henkel är säker på en sak:
“Cameras, as amazing as they are, can’t compare to what the brain is capable of with input from the eyes and the ears,” she said. “Cameras are a lesser version of the human information-processing system.”

Så gör Henkel ett tredje försök. Uppmaningen nu är att på en del föremål zooma in på detalj och ta foto och på andra föremål bara ta ett foto. Det visade sig efteråt att personernas egna minnen var betydligt mindre störda. De kom ihåg mer om föremålen de zoomat in på och även om de föremål de inte zoomat in. Det verkade alltså som om den extra aktiviteten att fokusera satte igång uppmärksamhet och kognitiva processer, kort sagt: hjärnan var också aktiv!
“This suggests that the additional attention and cognitive processes engaged by this focused activity can eliminate the photo-taking-impairment effect.”

Zomorodi har också en podcast och han utmanade sina lyssnare: ha en fotograferingsfri dag! Hans uppmaning är enkel, träffande och tänkvärd:
”For 24 hours, see the world through your eyes, not your screen. Take absolutely no pictures — not of your lunch, your children, your cubicle mate, or that beautiful sunset. No photo messages. No cat pics. Instagrammers, it’s gonna get rocky. Snapchatsters? Hang in there. Everyone is going to be okay. I promise.”
och
”Just use your brain instead of your phone. No one is going to “heart” or “like” whatever goes on up there, except for you.”
En del lyssnare berättade om att de blev uttråkade, irriterade, obekväma och andra att det var befriande. Det finns en bra beskrivning i artikeln från en lyssnare som fastnade i en snödriva, väntade på hjälp och vad händelsen gav henne istället för att fotografera.

Ja, när tog du ett foto senast? Hur många under samma ögonblick, händelse? Tog du in dofter, ljud, detaljer, helhet med din hjärna, lagrade det i ditt minne? Som Carson i Downton Abbey sa:
”The business of life is the acquisition of memories. In the end that’s all there is.”

Hur går det för mig då, tänker du kanske. Jag som har så många foton på flickr. Jo tack, det går bra. Jag tog ett foto på en pojke på stranden förra tisdagen och igår tog jag två foton på stranden, men de kastade jag. Jag fotograferar inte dagligen, inte ens i alla situationer och händelser. Tycker det är roligt att i en helhet försöka hitta vinklar, detaljer och perspektiv. På så sätt känner jag igen mig i Henkels tredje försök.
På nya platser kan jag ibland känna att jag är mer koncentrerad på att leta motiv och vinklar än på vad som händer och finns runt omkring mig så då åker kameran ner i ryggsäcken.
Kameran är alltid med på vandring, men det är inte alltid den används. Och jag vet så väl att stillheten, getklockorna, örtdofterna, molnens framfart på himlen, vindens sus och visslande i bergsskrevor och pinjegrenar, bergens utstrålning av trygghet och stabilitet, hastigheten och frenesin hos myrorna som korsar min väg kan jag bara fånga med mina sinnen och lagra i minnet. Det kan inget foto och ingen filmsnutt fånga eller förmedla.

Ut och upplev, skapa minnen! Ta nå’t foto som stöd för minnet! Låt dem samarbeta istället för att det ena ersätter det andra!

Ha en bra fortsättning på veckan! Var rädd om dig och andra!