Vi har fått riktigt höstväder. Hela fredag regnade det och i lördags kväll hade vi det märkligaste åskväder jag varit med om. Runt halv nio på kvällen började det blixtra och det pågick fortfarande vid elva-snåret när jag kröp i säng. Och inte ett åskmuller eller en åskknall! Annars är vi här nere kring Ierapetra skonade än så länge, det verkar vara värre på nordkusten och en del andra öar samt områden på fastlandet.
Igår såg jag att de flesta av lokalbefolkningen plockat fram vintergarderoben. Det är lite väl tidigt, tycker jag, men temperaturreferenserna är olika. Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska klä mig för det låter som värsta höststormen ute, men är inte kallt. Alltså, för mig är det inte kallt.

Det är fascinerande med det där ”jag kände på mig”. Vinden ska tillta under veckan, stormvarning finns i prognosen. Så igår kväll bestämde jag mig för att idag skulle jag ta en långpromenad eller långtur. Upp till ett kapell eller två och upp till en kyrka. Inte som vandring utan mer för att få frisk luft och röra på mig. Förberedde igår kväll, men inte riktigt, riktigt allt. Som om jag kände på mig och anade att… I morse kvart i sex stod jag på balkongen, det var fuktigt och kyligt och stark vind. Det blev en stund till i sänghalmen.
Gårdagens känsla var alltså helt rätt.

Nu har jag precis kommit hem från lektion i grekiska och det känns hoppfullt, mycket hoppfullt. Och samtidigt så finns en aning…. Visst Ia lilla, det går bra nu i början och är roligt eftersom du känner igen en del och kan lite, men du vet hur det blir lite längre fram. Håll båda fötterna på jorden!
Kan bara hoppas att den aningen är fel.

Och min nästa affärsidé, att sälja förstoringar o likn produktioner av mina foton, vill liksom inte bli av. Jag har undrat varför, är det motivationen det är fel på kanske. Men det är det inte. Det är en liten aning nå’nstans som säger att om det inte går, om ingen vill köpa så kommer det att kännas tungt. Och har jag över huvud taget en chans att nå ut i mediabruset där så många duktiga fotografer finns. En känning av lite trötthet blandad med lite missmod och lite uppgivenhet. Kanske bara är höstvädret som spökar, vad vet jag.
Får vänta på att känslan kommer tillbaka.

Nu har jag i alla fall en alldeles bestämd känsla av att det är någon som väntar i Sverige på ett Skype-anrop så nu har jag inte tid med detta längre. Ha en bra kväll och glöm inte lyssna på din trio: kropp och själ och mage!