Min lördag

En avslagen dag efter en orolig natt. Sov lite längre så ingen morgonrunda, men en kort tur på sta’n. En skön vind lättar upp luftfuktigheten och rör om luften. Det börjar kännas lite tjatigt och märkligt, men allt är som vanligt. Lite spänning och nervositet i luften, så klart. Och jag har svårare än nå’nsin att koncentrera mig, har inte blivit mycket gjort denna veckan.

Fick en fråga om vad som sägs i Sverige, men jag läser inte längre svenska tidningar så det kunde jag inte svara på. Vi kom i alla fall fram till att vi båda tror att chansen för ett nytt avtal är 50/50.

Krisens lördag

Började dagen med att konstatera att reformförslaget gick igenom det grekiska parlamentet igår kväll/i natt. med 250 av 300 röster. Det ser ju bra ut tills man tittar på hur regeringen röstade: 145 av 162 röster (8 avstod, 2 nej och 7 frånvarande). Och då börjar man så klart fundera över hur det här ska fungera. Om oppositionen bestämmer sig för att inte rösta med regeringen så kanske inte lagförslag mm går igenom. Det verkar lite svajigt i de egna leden!

Möten idag i Euroarbetsgruppen innan det var dags för finansministrarna i Eurogruppen. Det mötet pågår just nu och jag tror inte att det kommer något uttalande därifrån förrän senare ikväll. Ovissheten är stor.

Det har inte varit så många uttalanden och inte så stora brösttoner. I princip kan man dela upp det i de som är positiva, som tycker att nu finns det något att diskutera, det finns hopp om att kunna förhandla fram en överenskommelse. Så finns det de som är negativa, de menar att det är inte tillräckligt, läget är inte bättre än tidigare. Gemensamt går tråden av ovisshet om reformerna går att genomföra och jag antar att man då tänker på röstsiffrorna för regeringen från gårdagen. Är regeringen tillräckligt handlingskraftig och stark? Eller blir det en massa problem på vägen?

Några uttalanden
Förre finansministern Varoufakis, som avgick i måndags och ett av skälen var att skapa ett bättre förhandlingsklimat, skrev igår i The Guardian att Europa inte visste hur man skulle hantera finanskrisen och det kan nog stämma. Sedan sätter han igång ett resonemang som går ut på att under dessa 5 år så har målet hela tiden varit att kasta ut Grekland. Framför allt ska det ha varit Tysklands plan för att skrämma andra, bl a Frankrike. Jag ska erkänna att jag inte läst hela artikeln, jag blir så trött på konspirationsteorier och ifrågasätter också varför han skrev artikeln just nu. På vilket sätt hjälper den förhandlingarna framåt?
För den intresserade finns artikeln här.

Lagarde, chefen för IMF, ska ha sagt: We have to make a lot more progress. Ja, det måste ni. Man kan inte behandla folk hur som helst hur länge som helst. Och det finns en värld därute med problem som ska lösas så kom loss!

En del finansministrar har idag uttalat att de tvivlar på att de ”kan lita på” Grekland. Jag tror faktiskt inte att någon litar på någon längre. Många uttalanden och utspel handlar så klart också om att visa upp sig för de egna väljarna. Tror ni verkligen att de ”litar” på er efter alla dessa turer?

Irländske finansministern Noonan sa: It would have been better if what’s happening now had happened in February, A lot of damage done in the meantime. Klokt och rätt, tror jag. Minns en länk som fanns i ett av mina blogginlägg där någon funderade över om man låtit 2:a stödlånet rulla på och avslutas och istället ansökt om och börjat förhandla om det 3:e? Då hade man vunnit tid och förtroende. Så kom ihåg det till nästa gång!
Det är lätt att vara efterklok, men lite reflektion då och då över olika scenario kanske kan vara en bra idé? Oavsett vad det gäller, alltså. Tid får inte slarvas bort och stora, viktiga beslut måste vara genomarbetade och väl underbyggda. Man kanske skulle kunna tänka sig lite effektivare möten och förhandlingar och mindre twittrande, messande och uttalande!

Vanligt folk

Det är ministrar, ledare osv som kommer till tals. Även i den här bloggen har det varit tyngdpunkt på ”toppskiktet”. Det är ingen medveten taktik från min sida, jag tycker bara att det är svårt att hitta reportage o likn. Här kommer i alla fall två greker boende i Thessaloniki till tals (från theguardian.com idag). Och sista stycket har jag skrivit i fetstil.

Away from Brussels and back to some of the people most affected by the current crisis. From Thessaloniki:

Vassilis, 48, is exactly the kind of Greek who will be most affected by whatever is or isn’t agreed in Brussels tonight. Today he sells Thessaloniki’s version of the Big Issue on one of the city’s main streets – the result of losing his job as a truck driver three years ago, and ending up homeless.

The deal as it currently stands would bring Vassilis more pain: a huge rise in VAT on food. But perhaps surprisingly, he is in favour of it passing. “I didn’t vote in the referendum,” he says. “But with difficulty and with pain, I would have voted yes.”

A hike in food prices will hurt Vassilis as much as it’ll hurt everyone. But that’s why it’s needed, he claims: the government doesn’t have too many alternative means of levying tax. “Only the restaurants and cafes are making money,” reckons Vassilis. “With 50 euros, people will buy food not clothes, and so [the government] doesn’t have any other way of making money.” Apart from slashing public sector salaries, he adds. “But they won’t do that.”

Resignation to more austerity extends even to ‘no’ voters, people who only a week ago rejected more cuts and debts. “For the people who don’t have money, the VAT will be an issue,” says Giorgios Voutas, a 56-year-old no-voter who sells rice, nuts and spices in a market in central Thessaloniki. “But what I’m guessing is that the increase will be absorbed by us sellers – and we’ll try to make the money back by finding new wholesalers, or reducing the packaging.”

Photograph: Patrick Kingsley/Patrick Kingsley

As a no-voter, does he feel betrayed by Alexis Tsipras? The prime minister has agreed to more austerity, despite a mandate for the opposite from the electorate. “No way,” says Voutas, arguing Tsipras tried his best against an intransigent Europe. “The Europeans aren’t capable of surprising us with something good.”

But austerity doesn’t really make any sense, Voutas adds. “Would these European countries like their money back?” he asks. “In order to find the money to pay them we need investment and economic development – but when will we see all this?”