Då är regeringen bildad, alla vill ha svar med en gång på hur det kommer att gå. Vem har kristallkulan? Journalister ber olika experter uttala sig, på sociala medier förs livliga diskussioner där en del mer eller mindre självutnämnda ”experter” vet hur det kommer att gå. Vi får ta det steg för steg. Valet är klart – grekerna ville ha förändring vilket inte är märkligt. Nästa steg: bilda regering och nu är det klart. Dags för den svåra fasen: vallöften som ska infrias, vackra ord ska bli handling.

Några små reflektioner som inte gör anspråk på att vara varken sakliga eller representativa:
SYRIZA (radikal vänster) bildades av 15-16 småpartier, först samlades man under ett gemensamt ”paraply” som 2012 (tror jag att det var) blev ett parti. Nu när de fått makten och kan börja påverka – kommer de att hålla ihop? Blir det interna slitningar som i värsta fall tar tid och kraft från att styra landet?

Koalitionen med ANEL (”oberoende greker”; högerparti) får vi hoppas fungerar. Det enda de har gemensamt är viljan att förhandla om landets lån. Hur kommer koalitionen att fungera i andra frågor? Vilka eftergifter måste göras? Vad kommer det att innebära för landet i sig och EMU som helhet om det blir osäkert och ”hoppande”? Låt oss hoppas att det blir lugn och handlingskraftigt. Om det spricker och blir nyval – vad väntar då?

Jag tror som T Kallifatides (Studio Ett, Sveriges Radio, måndag 26 jan) att det kan finnas en chans att förhandla om lånevillkoren och jag tror att han har en poäng i att det starkaste argumentet grekerna har är verkligheten. Andra säger att det finns inga chanser, att Grekland redan fått så många eftergifter så hur ska andra länder reagera. Kommer de också att vilja omförhandla sina villkor? Men det resonemanget kan man vända lite på och säga att vem vill vara med i en klubb där alla kan tänka sig att köra en medlem i botten?
Hela eurokrisen är jättekomplicerad, tycker jag, och därtill kommer Greklands egna problem och kris. Det är inte EU eller EMU som kan rädda Grekland – det måste de göra själva. I grunden. Men det tar tid och det måste omvärlden förstå. För att kunna förändra krävs bl a pengar och de kan frigöras genom ändrade lånevillkor.

Och då glider jag över i nästa tanke: vallöftena. Stora reformer är utlovade, de kostar pengar som inte finns. Många av dom är dessutom ett återgående till tidigare, t ex att alla som blivit uppsagda i offentlig sektor ska återanställas. Då backar man till en ineffektiv och dyr offentlig sektor utan att ha gjort nå’t åt kärnfrågan. Man kan vinna röster på så’na vallöften, men skapar det tillväxt och gagnar det landet och dess medborgare? Knappast. Risken är att vallöften som inte infrias startar en svekdebatt och det finns det inte heller tid och kraft till.

Det kanske låter som om jag är negativ till valresultatet, men så är inte fallet. Jag ser det som väldigt positivt att grekerna röstade fram en förändring, att de ser att det går att påverka. Det tror jag skapar energi och kanske också hopp. Och vad är en människa utan hopp?
Jag tror också att det var bra att de två baktunga stora partierna fick en knäpp på näsan och nu måste fundera över om det var så klokt att eftersträva att behålla makt istället för att ständigt vinna den från folket. Finns mycket att rensa ut och göra upp med.
Och det var en bra och nödvändig signal till omvärlden. Ungefär: Nu sätter vi ner foten, nu har vi fått nog och ser till så att vi får den förändring vi behöver. Kanske det går åt helsike, men vi har i alla fall försökt och gjort vår röst hörd.

Anledningen till att jag kan uppfattas negativ är kanske att jag tror inte på orimliga förhoppningar eller att ledare och makthavare kan svinga med en trollstav så allt blir bra. Helst på studs. Allt tar tid och allt måste tränga ner hos alla, genomsyra hela samhället om det ska bli någon förändring.
Det finns en skämtteckning där en föreläsare el likn frågar publiken vilka som vill ha förändring och alla räcker upp handen. Nästa fråga är vilka som vill förändras och ingen räcker upp handen.

Idag är det onsdag och det var val i söndags. Nu får de ha lite arbetsro och tid medan vi väntar och ser vad som händer. Det är nu det blir riktigt intressant när ord ska bli handling. Ett steg i taget.