Sitter i mitt tomma hem. Eller rättare sagt en tom lägenhet. Det ekar. Nu ska jag åka till systern i Dalby och slå läger några dagar. Imorgon är det bara det allra, allra sista som ska fixas.
Nästan 10 år blev det på denna adressen. Skratt. Gråt. Sjukdom. Och en massa annat. Jag tror ju på att vi är en summa av vår historia-nuet-framtiden. Det går inte att bara titta och rusa framåt om man ska kunna lista ut vem man är och varför man gör som man gör. Men ibland är det lite jobbigare att titta bakåt, det kan behövas lite distans, att man ger sig själv lite tid. Så inför avskedet imorgon ska jag memorera refrängen på Ratatas ”Se dig inte om”:
se dig inte om nu
fortsätt bara gå
du går din egen väg nu
det kommer alltid vara så
och se dig inte om nu
här finns inget kvar
följ dit vinden bär dig
och den viskar dig ett svar
ia mitt i livet 
Usch då, det här blev vemodigt tycker jag 😢 Beror nog på att jag just nu önskar att någon som varit i min närhet och bestämt sig för att lämna oss, eller närmare bestämt min dotter, skulle se sig om och inse vad han mister. Men så är det , man ser olika på saker i livet och vid olika skeden. Hoppas du kommer att trivas gott dit du styr kosan. Jag väntar med spänning på helgens avslöjande 😉
GillaGilla
Det är det tråkiga när människor lämnar varandra – när man orkar titta tillbaka kan det vara för sent, då har den andre redan gått iväg. Svårt!! Allt man kan göra är väl att lära sig nå’t till nästa gång. Ha det gott!
GillaGilla