Nu tror du jag fått solsting, men det här är första inlägget i nya omgången av Teman: Tankar kring ett foto (finns i menyn). Systerdottern, Frida, önskade ett blogginlägg utifrån det här fotot som väckte vår nyfikenhet när vi besökte Rom och hon gav mig fria händer så här kommer det!

Benvenuti a Castel Sant’Angelo! Alltså goddag och välkommen till borgen Sant’Angelo i Rom där jag bor. Eller bor och bor. Jag huserar i en målning. Konstnären Tibaldi Pellegrino fångade mig här i målningen i Sala Paolina 1547. Målningen kallas visst trompe-l’oeil som betyder lura ögat. Jag vet inte vem som blir lurad för jag är faktiskt fångad här i målningen. Man skulle kunna säga att Pellegrino gjorde mig odödlig. Ett öde som har sina för- och nackdelar, tro mig.

Vem jag är? Ja, det har funnits flera förslag. Konstnären här på borgen Rafael av Montelupo, Antonio da Sangallo som var påve Paulus III:s favoritarkitekt eller att jag skulle vara påve Paulus III:s sekreterare. Jag är Vittorio Custode, vaktmästare eller reparatör fast jag föredrar tusenkonstnär. Målningen är skadad som du kan se så mina händer och verktygen jag håller i syns inte. Jag hade inte många verktyg till alla de arbeten, ofta tunga, som måste göras på en borg. Bättra på målerier, reparationer av skulpturer, ersätta söndriga stenar i murar och trappor, se till att olja fylls på i lamporna och smörja dörrar och lås. Och allt annat.
När Pellegrino låste fast mig i målningen var jag gift med Anna och vi hade sju barn. Anna var inte lätt att leva med och sju barn i vår lilla bostad med ett rum med eldstad och vask i ena hörnet (jag tror att det idag kallas ”öppen planlösning”), vatten och dass på gården. Hur som helst, Anna lagade mat, tvättade våra kläder och snöt ungarna, men därutöver var det bara tjat och förmaningar. Och skvaller med grannfruarna. När jag en dag inte kom hem tror jag att hon först var lättad och se’n saknade min lön. Hon kom hit till Sant’Angelo några gånger och frågade efter mig, men hon blev inte insläppt och de kunde inte hitta mig. Så att bli fastlåst kan vara en befrielse!
Kanske hon hittade nå’n annan karl, Anna klarade sig säkert, men det händer att jag undrar över hur det gick för barnen. Och deras barn. Och deras barn. Har jag nå’n avkomma idag i Rom, i Italien?

Jag finns alltså i Sala Paolina. Den dekorerades av påve Paulus III, en inte så trevlig påve. Du måste tänka på att vid den tiden fanns inte Italien utan det var flera stater varav Kyrkostaten (ibland kallad Påvestaten) var en. Den var mäktig och rik. Han utsågs till kardinal av den liderlige Alexander VI (Borgia-familjen). Påve Paulus III hörde till Farnese-familjen och byggde sig givetvis ett palazzo. Jag undrar hur många rum han hade där!
Han var en fientlig typ. Han bannlyste Henrik VIII för andra gången vilket väl får ses som en märklig bedrift. Återupprättade den påvliga inkvisitionen och startade ett utrotningskrig mot protestanter som en del av motreformationen. Plus lite annat smått och gott fast det ska sägas att han var en ganska duktig diplomat mellan några kungar i främmande land. Han ville visa sin makt och storslagenhet med prakt och därför dekorerades Sala Paolina och fick hans namn. Här tog han emot sändebud och andra besök. Blygsam var han inte eller vad sägs om flera fresker med scener ur Alexander den Stores liv? Madre Mia!

Men varför inte i Vatikanen, undrar du kanske. Nja, Vatikanstaten fanns ju inte, När jag fångades var gamla basilikan på kullen Vatikanen riven och Peterskyrkan höll på att byggas. På 1800-talet enades Italien och Kyrkostaten införlivades också i kungsdömet. Påven gick från att ha varit furste till att se sig som ”fånge”. Men så stiger det fram en liten sprätt från norr, en smedson. Jag såg honom när han var här för att prata med dåvarande påven. Han njöt av salens glans, hade nog gärna flyttat in. Förde sig som om han ägde borgen. Han kom senare att kalla sig Il Duce. Han var den som genom Lateranfördraget 1929 fick slut på konflikten mellan katolska kyrkan och italienska staten. Vatikanstaten var född, alla var nöjda och glada. De visste inte riktigt att de tagit fan i båten… Santa madre di Dio!

Numera kommer inga sändebud eller andra uppsatta figurer och påven besöker mycket sällan. Han håller till inne i Vatikanstaten. Nu är det turister som kommer och de är impade. Det hörs på deras ”A!” och ”O!”. Och visst är här vackert och mycket att se, men efter i runda slängar 479 år är jag faktiskt lite uttråkad. Jag har dessutom så många minnen som jag aldrig får eller kan berätta. Ett minne dök upp nu i mars!

Här var två kvinnfolk varav den ena såg ganska bedagad ut (det var hon som tog fotot du ser här), men den andra var ett yngre och stiligt fruntimmer. Kanske var det en mormor/farmor med sitt barnbarn! De var intresserade av mig (ja, ja, jag vet att det var målningen de visade intresse) och jag önskar så att jag hade kunnat sträcka på mig i all min glans! De pratade ett märkligt, entonigt, gutturalt språk och jag kom osökt att tänka på drottning Kristina. Hon kom ju också från det där landet uppe i norr. Henne fick vi för våra synder. Oj, oj, oj! Hon kom till Rom och ifrågasatte och tjafsade kring katolicismen, hade nästan inga pengar men många krav. Intrigerade om att inta Neapel som då var en spansk besittning, ville ha nå’t som hette Pommern, under en vistelse i Frankrike avrättade hon sin hovstallmästare. De första åren reste hon kors och tvärs och för vår del hade hon gärna fått bosätta sig på nå’n av de orter hon besökte. Men hon återvände alltid till Italien och bodde under sina sista 20 år här i Rom. Hon var kvinna nummer två att bli begravd i Peterskyrkan, nu är de visst tre totalt har jag hört. Det blir kanske fler, inget är som förr. Fast förre påven blev visst begravd i stora, vackra Santa Maria Maggiore. Madonna Mia, ingen ordning alls!

Ja, jag står kvar som du förstår. Som tröst är jag inte den enda trompe-l’oeil-målningen i salen utan det finns en dörr till. Vi brukar samtala om kvällarna, avhandla dagens besökare (brukar ge några goda skratt), dela minnen (och vi har fått många genom åren!) och önskningar (de är mer som drömmar som aldrig kan uppfyllas). Det ger ett visst mått av tröst att inte vara ensam.

Kanske kommer du på besök och vi möts? Jag avundas att du kan gå ut i mitt vackra Rom. Visst, den är givetvis annorlunda idag. På min tid en stor stad, nu en storstad. Mycket är så klart rivet och ersatt av annat. Ibland längtar jag efter att i maj få strosa runt i gränderna fyllda av den omtumlande och njutningsfulla jasmindoften. Slå mig ner vid ett utskänkningsställe och dricka ett glas välkylt vin.
Jag väntar här, jag ska inte gå nå’nstans.

Arrivederci e grazie per l’attenzione!

PS. Sala Paolina i all sin glans: https://castelsantangelorome.com/sala-paolina-castel-sant-angelo/#Pauline_Hall_History_and_Description

PPS. Påminnelse om den inbjudan du fått i tidigare blogginlägg:
Tre somrar har jag bjudit in dig, läsare, att välja ett eller två foton som jag ska skriva om. Dels som en rolig (tyckte i alla fall jag) idé, dels för att hjälpa mig med inspiration i högsommaren när det inte händer så mycket.
Du kan välja från mina album på Flickr som är samlade i mina Collections. Skicka länkar till valt foto/valda foton via Messenger eller email. Om du vill kan du ge mig en fråga, ett önskemål el likn kring fotot/fotona eller så ger du mig fria händer.
Kom igen – utmana mig!
(behöver du inspiration så titta på tidigare blogginlägg med foto i menyn under Teman och där hittar du Tankar kring ett foto)
Eller finns det nå’t annat du vill att jag ska blogga om?