I måndags vandrade jag. Det såg ut som en bra dag i väderprognosen. Molnigt och svag vind. Som jag skrivit tidigare får man ta vara på de vinterdagar som inte är fyllda med stark vind och/eller regn. Jag gav mig iväg västerut till ett område som är bergigt. Det är en favoritvandring som inte ingår i de vandringar jag erbjuder kunder eftersom den är väldigt jobbig. Samt att jag vill ha några vandringar för mig själv!

Den kan bara vandras under vintermånaderna så ungefär från mitten av december till mitten av mars beroende på temperatur och väder. Att anstränga sig fysiskt i värme är ju ganska intelligensbefriat och dessutom inte bra varken för knopp eller kropp. Jag vet av egen erfarenhet! Vandrade denna vandring för några år se’n alltför tidigt på våren och blev dimmig i skallen, ville bara lägga mig ner och blunda. Lyckades peppa mig själv sista biten till bilen!

(Nu blir det många foton, klicka för större format, och även en länk till en videosnutt!)

Jobbig, ja – men väldigt vacker! Både landskapet och naturen är varierade och bjuder verkligen på sig själva. Men vi börjar från början!
Jag startade med ”kräkbacken” (kort, väldigt brant backe som man ångrar att man gav sig på…). Det var så kyligt på morgonen att vantarna åkte på. Väl uppe på toppen belöning nummer ett: utsikt över platån vid Ano Viannos, bergen och ravinen. Skulle kunna sitta där och njuta resten av da’n!

Vägen snirklar sig ner mot kusten och går längs sidan på en bred ravin. Olivlundar längst ner och på sluttningarna. Snö uppe på Diktis toppar.

Solen tittade fram. Några yrvakna fjärilar flög omkring och letade efter blommor. Ett bi susade förbi mitt öra, var nog ute på rekognosceringstur. Tror han återvände till kupan och sa: ”Nä, vi kan sova en vecka till, det är ont om nektar”. Våren är inte här än, men i fjärran hörs försiktiga steg så hon närmar sig vår kust.

Stopp nummer ett är en liten glänta i en pinjeträdsdunge med öppning ner mot kusten. Sämre utsikt vid en fika kan man ha! Skönt med varm buljong och dito kaffe. Halv hamburgermacka och kanelgifflar satt fint. Jag vet vad som väntar…

Efter en stund stod jag vid foten av det tuffaste motlutet.

Nere i grytan fick jag syn på en ruin och då startar fantasin! Ser du det väldigt gröna, lilla området ungefär mitt i fotot till vänster? Till höger är det inzoomat.

Två dörrar – bodde en familj i halva huset och hade de djur i andra halvan? Odlade de runt sitt hus det som familjen behövde? Vallade getter? Byggde sitt hus i skydd av det stora klippblocket som ligger precis bakom huset? Tog mannen åsnan och gav sig ner till kusten då och då för att fiska? Förr bodde man ju inte vid havet pga pirater och annat elände. Byar vid kusten är senare påhitt och det är lite komiskt att de flesta turister stannar där lokalbefolkningen förr inte ville och inte kunde bo. Utveckling? Nja, jag är inte så säker på det, bl a med tanke på att bergsbyarna håller på att avfolkas och kusterna exploateras.

Jag fortsatte till stopp nummer två, såg fram mot buljong och andra halvan av hamburgermackan. Hm. Jag var så avkopplad vid stopp ett att jag glömt mackan och kaffetermosen där. Buljong och kanelgifflar var det som stod till buds. Det är inte gott ihop kan jag avslöja, men nöden har ingen lag.

Alltså ingen vätska för sista delen – vilket pinsamt nybörjarmisstag! Vatten fanns i bilen, men jag skulle ju ta mig dit. Bara att skjuta undan de tankarna, fortsätta vandra och njuta! Men kroppen började bli trött…
Kom över nästa bergskam och fick dagens 75:e (ungefär) vackra vy: Ano Viannos på bergssluttning med platå framför, ravin på min vänstra sida och grönska överallt. Nådde fram till det planerade stopp tre där det skulle inmundigas kaffe och kanelgifflar var det tänkt. Hå hå ja ja. Stoppet var vid ett kapell, nyckel satt i låset så jag gick in och tände ljus för familj och vänner. Det står alltid plastflaskor i kapell, men de är fyllda med lampolja. Kändes som ett hån! MEN på ett bord fick jag syn på några små flaskor och de var obrutna! Jag tog en av dem, la pengar och hällde i mig alltihop. Vatten är förunderligt för genast känns det att kroppen säger ”tack för det!”, vaknar till liv igen och energi bubblar upp. Sista sträckan fram till Panda gick på väg och i terräng med lätta fötter!
Kanske det var han där uppe som såg till så jag fick vatten…jag menar, med tanke på att det var i ett kapell…som inte ens var låst vilket är det vanligaste numera…

Panda och jag gav oss iväg till närheten av stopp ett så jag kunde gå in bland pinjeträden och fick avsluta med kaffe och halv hamburgermacka!

Till sist – några blommor tittar försiktigt fram. Knopparna är fortfarande hårda och slutna så jag undrar om de som börjat blomma så smått är modiga eller dumdristiga. Kanske det är så att växterna skickar ut spejare som kan meddela resten att ”Vänta ni ett tag till! I natt frös jag om kronbladen och ståndaren och pistiller gnällde nästan hela natten över kylan.”
Här kommer i tur och ordning Affodill, Ärttörne, Kreta citros/Rosa bergsros, Nålkörvel, Plister, Rosmarin och Åkersenap.

Ha det gott! Var rädd om dig och andra!