Foto från theguardian.com: Greeks are being asked to say yes (nai) or no (oxi) to an EU bailout deal in a referendum on Sunday that could be one of the most important votes since Greece became a nation in 1830. Photograph: Jean-Paul Pelissier/Reuters

Idag är en lugnare än lugn dag. Fast vi har en stark blåst, vi ska ligga på 6-7 Beaufort över helgen och på måndag. Jag har fått flytta in alla balkongblommorna och svingar mig i djungeln. Både mysigt och stökigt.

Inga politiska utspel el likn angående folkomröstningen imorgon, det är helt enkelt inte tillåtet. Har varit en vända på sta’n, köerna till bankomaterna i centrum de längsta denna veckan. Troligen beror det på en uppgift om att på måndag finns inga pengar. Om det är ett rykte eller fakta vet jag inte.

Jag tänkte ta paus idag från nyhetsflödet och återkomma imorgon kväll. Här är en intressant artikel om hur några ekonomer skulle rösta, den finns här.
Nu kommer två funderingar. Och ja, en av dom är den där tanken jag fick i duschen i veckan. Men först måste jag bli av med lite frustration!

Di gamle

Jag vet att det finns pensionärer lite varstans som har det tufft och dåligt. Jag vet att åldringsvården inte fungerar överallt. Jag kan inte uttala mig om eller för alla gamla, men jag måste kommentera när det går för långt.

Det cirkulerar ett foto på en gammal man som sitter på trottoaren utanför en bank i Aten och hans bankbok ligger bredvid honom. Han har lämnat kön av pensionärer som ska bli insläppta för att få ta ut en del av sin pension. Oavsett varför han sitter där (finns olika uppgifter som förtvivlan, ilska, desperation eller värmeslag) så borde han inte sitta där. Dessa människor som arbetat hårt, upplevt fattigdom, krig, inre oroligheter, juntan osv ser sin pension krympa mer och mer. Samtidigt som de bär på ålderdomens krämpor och utslitna kroppar. Många bor i ”sockerbitsbyhus” som vi turister tycker är så ”charmiga”, men som ofta inomhus har en standard som skulle få oss att baxna.

Ingen i den generationen skulle komma på tanken att nu eller någon gång under livet säga att ”Jag orkar inte mer, det här är för jobbigt och inget kul, det liksom suger” utan de bet ihop. Vi ska alla vara väldigt tacksamma över att de inte slår näven i bordet och säger att ”Nu får det fanimej vara slut! Jag har slitit hela livet, varit med och byggt det här samhället så nu är det min tur att ha semester!”.

För varje civiliserat samhälle är det ett nederlag att inte behandla människor med respekt och humanistiskt. Det talas ofta om att barn och ungdomar är viktiga, vi måste satsa på framtiden. Jag håller med om det, men varför glömmer vi och trampar på vår historia – de gamla? I det senaste förslaget till uppgörelse mellan parterna ville trojkan ytterligare skära ner pensionerna. Det är direkt skamligt att ens tänka tanken.

Tanke i dusch

Det här bara slog mig en dag i duschen, kanske hjärnan var överhettad. Jag vill göra klart att det här är en tankelek utan förankring i någon undersökning, vetenskap el likn. Bara en liten fundering.

I Grekland finns några stora politiska familjer, en av dom är familjen Papandreou som förknippas dels med gamle Georgios som var premiärminister i exilregering på 40-talet och sedan startade ett liberalt parti och blev premiärminister på 60-talet. Och dels hans son Andreas och sonson Giorgos som förknippas med Pasok, dvs det grekiska socialdemokratiska partiet. År 1967 tog juntan makten i Grekland och Andreas Papandreou med familj gick i landsflykt i Sverige (gamle Georgios sattes i husarrest). De stannade till juntans fall 1974. Du kanske minns att Giorgos Papandreou höll tal på svenska på Anna Linds begravning?

Vilket Sverige hade vi under tiden 1967-74? Starkt socialdemokratiskt styre med stora profiler, projektet med att lyfta upp arbetarklassen och att bygga välfärdssverige var i full gång. Det revs och byggdes, en offentlig sektor byggdes ut i raketfart och den bjöd bl a på fri läkarvård. Visserligen gick det bra för Sverige efter kriget, men det skulle ju visa sig lite senare att mycket av ut- och uppbyggnad, inte minst den offentliga sektorn, skedde med lånade pengar.

Andreas Papandreou återvänder till Grekland och startar upp Pasok som vinner valet 1981 då han utses till premiärminister. Under ”det glada 80-talet” växer Greklands offentliga sektor lavinartat, kreditorer lånar mer än gärna ut pengar till höger och vänster och länder lånar. Och lånar.

Du ser vart den här tankeleken är på väg? Var det kanske så att en del inspiration till upplägget kom från Sverige? Svindlande tanke! Men det är väl inte Sveriges fel att Grekland har kris idag? Jag resonerar inte om skuld, rätt och fel. Jag leker bara med en tanke om påverkan, inspiration, idéflöde. Se’n får var och en som haft makt stå för sina beslut.
Resultatet blev inte detsamma vilket så klart beror på en massa faktorer som olika förutsättningar, kultur, traditioner, effekter från krig och diktatorskap. Och pengamässigt blev det lite galet både här och där, det gick väl helt enkelt för fort. I Sverige sprack den romantiska drömmen om att det mesta gemensamma skulle vara fritt när lånebaksmällan kom och vi skulle betala tillbaka. Det fanns liksom för mycket luft i konstruktionen, men det är en annan historia. I Grekland hamnade en del pengar inte där det var tänkt att de skulle hamna. De ramlade liksom utanför konstruktionen i det där som kallas korruption, men det är en annan historia.
Nepotism i betydelsen ”svågerpolitik” klarade sig ingen ifrån, den yttrade sig bara på olika sätt.

Visst är det en svindlande och lite rolig tanke att vi, kanske, har ett finger med i spelet!? Och håll med om att det är svårt att kartlägga exakt hur idéer och inspiration färdas?

Ha det gott!