Hemma hos syster igen efter en tur till goda vänner nere på Näset (Skanör Falsterbo för den oinvigde). Fast egentligen har jag det senaste dygnet också varit i Barcelona, Nice, Monaco, Neapel, Potsdam och några platser till. Visst är det härligt med foto? Så roligt att se och höra för man är, nästan, där. Och roligare och lättare att berätta egna upplevelser.

Idag fick jag se inskannade diabilder från början av 70-talet. Oj, så snygg jag var! Varför hade jag inte vett att uppskatta det då? Nä, då lyssnade jag på signaler om fel och brister. Bestämde för några år se’n att nu duger jag mer än väl och det jag inte njöt av då ska jag njuta av nu. Så jag väljer vem jag ska jämföra mig med och jag ser till min ålder osv. Visst tusan är jag snygg nu också!

På tal om ålder så har jag nog kommit i lite olycklig otakt med mitt bokläsande. Håkan Nessers ”Levande och döda i Winsford” är kanske inte så lämplig lektyr just nu. Eller så är den kanske perfekt. Den handlar om en 55-årig kvinna som slår sig ner på heden i Exmoor och ingen vet varför hon är där eller vem hon är. Det är hon som är ”jag” i boken och man kan väl säga att hon landar där lite förvirrad inför en nystart i livet. Anledningen till förändringen i hennes tillvaro är verkligen (!) olik min anledning, men annars finns många beröringspunkter i tankar, känslor och upplevelser. Hon lyckas sätta ord på mycket av det jag känner just nu, det är ”mitt i prick”. Det ökar förvirringen, men minskar känslan av att vara i en märklig bubbla. Vi är i alla fall två stycken, även om hon är en romanfigur, som kan hålla varandra sällskap.

Hon vandrar dagligen på heden med sin hund och vid ett tillfälle passerar hon en minnessten där det står
Open yer eyes, oh, ye lucky wanderer,
for near to here is a place
where heaven and earth kiss and caress.
Så’na platser finns det många där ute i skog och mark – det kan jag intyga! Och andra platser där himlen och jorden möts i en stor varm omfamning, regnbågen kan inte ha fel, eller hur?
Ierapetra, sydöstra Kreta.