Man borde varna för alla dolda och nedgrävda minor i form av sociala koder att knäcka för den som är nyanställd. Dessutom borde alla vara utrustade med ett sjätte sinne. Minst. Vem som är chef framgår väl ganska tydligt. Den personen var ju inblandad i anställningsprocessen.

Men vilka är de informella ledarna? Tro inte, du stackars blåögda, att det går att bara vara ambitiös och utföra sina arbetsuppgifter väl, komma i tid, vara vänlig och positiv och gärna jobba över när det behövs. Ack nej. Är du för ambitiös, då är du genast ett hot för redan etablerade arbetskamrater, som gillar att ta det lugnt mellan varven, för dem som ser fikarasterna som dagens höjdpunkter. Långa fikaraster där man turas om att komma med hembakt och utbyta foton av barnbarn och semesterresor.

Fikarasterna är de viktigaste informationskällorna – inte om arbetet – utan om privatlivet. Missar du detta, har du satt en grov spik i din framtida utfrysningskista. Alltså: Det som får människor att ta sig till sin arbetsplats är fikarasten och arbetskamraterna.

Vad har hänt på våra arbetsplatser? Mycket på de senaste årtiondena. Den skarpa gränsen mellan privatliv och arbetsliv har suddats ut. Nu är det kick off, afterwork, happenings, konferenser i parti och minut. Den gamla hederliga firmafesten en gång om året har levt ut sin tid. Och väl är kanske det. Nu ska man vara kompis med sina arbetskamrater och helst umgås med dem även på fritiden, gärna bjuda hem och flytta in arbetets bopålar i sitt privatliv. Jobbar man inte på vänskapsrelationer är man illa ute.

Men chefen då? Många chefer är inte särskilt uppmärksamma på det sociala spelet under den formella ytan. Det kan ha mullrat länge i oroshärden, innan det kommer till chefens kännedom. En person som inte är med i gänget, som inte hinner med fikaraster för sitt krävande jobb, som hellre åker hem än deltar i afterwork, utgör ett stigande irritationsmoment för kollegerna. Är chefen svag eller auktoritär blir det svårt att kontrollera det sociala spelet. Och när det sociala systemet tillåts dominera över det administrativa systemet, när oskrivna gillanderegler får styra istället för skrivna (av alla införstådda och dokumenterade) arbetsmiljöregler, när informella ledare får bestämma vem som får vara med i kotteriet och vem som ska uteslutas och elimineras, ja då råder gynnsamma förutsättningar för att mobbningsprocesser ska utvecklas och fortgå ostörda.

Ytterligare en faktor som kan påverka om en mobbningsprocess ska få eld under sig och löpa på är personens framgång, noggrannhet och ambition i sitt arbete. Det kvittar om kunderna, eleverna eller motsvarande är nöjda – kollegerna är det inte. Personen i fråga förstör stämningen på jobbet. Och stämningen är viktig.

Ska man undvika att hamna i utanförskap och riskera att stötas ut ur systemet, så ska man vara ”lagom”. Inte för framgångsrik, inte för ambitiös. Relationsinriktad i stället för uppgiftsinriktad.