I blogginlägget ”Nyår – bakåt och framåt” filosoferade jag kring det här med historia – nu – framtid. Jag kan bli lite trött på allt framåtprat och utveckling osv och tycker att det som är ”jag”, dvs helheten, är ju alla tre bitarna. Tyckte inte att jag fick fram riktigt betydelsen av att se bakåt, att känna sin historia som formar och visar riktning framåt. Att det är viktigt att vara närvarande och härvarande i nuet för det blir en del av bakgrunden, av personligheten. Men så slog jag upp en julklappsbok och där var det! Varför bry sin hjärna med att komma på saker själv när andra redan gjort det bättre:

”Det som en gång fått en plats i ens hjärta finns där för alltid.
Det var någon som sa det till mig en gång. Hon sa att det var från en dikt som gjort starkt intryck på henne. Som hon tolkade det betydde det att om man verkligen tog något till sitt hjärta och gömde det djupt där inne, då bar man det alltid med sig. Vad som än hände skulle det alltid finnas där. Hon sa att det kunde gälla en person, en plats, en dröm. En livsuppgift. Något man betraktade som heligt. Hon sa också att allt det man gömt i sitt innersta för alltid hängde ihop och blev en del av ens person.”
(Michael Connelly, ”Skuggspel”)