Nu läser jag i parti och minut! Inte mycket annat går att göra i högsommarhettan. Det blir antingen hemma i soffan med AC påslagen eller i solstol under parasoll. Eller under ett Tamarisk-träds skuggande grenar.
Tidigare Boktips finner du i menyn under – just det – Boktips.
Och inbjudan för att hjälpa mig med tema under den här passiva perioden hittar du längst ner i PS.

I inledningen av filmen ”The Bookshop” läser en röst nå’t så träffande och vackert om böcker:
She told me once: when we read a story, we inhabit it. The covers of the books are like a roof and four walls. A house.
She, more than anything else in the world, loved the moment when you finish the book and the story keeps playing like the most vivid dream in your head.
And after that, she loved taking long walks to clear her mind of all the emotions and feelings that the book started within her.
Precis så är det! Och You are never alone in a bookstore.

Jag har svårt för att avbryta en bok, vill ju veta hur det utvecklar sig och hur det slutar. Men jag har blivit bättre på att inte lägga tid på böcker som inte griper mig eller ger mig nå’t. Det finns ju så många andra böcker! Se’n förra Boktips har jag minsann avbrutit två böcker. De nämner jag givetvis inte här.

Mannen som slutade dö (Anders Roslund)
”Det finns ett före. Och ett efter. Före katastrofen var Jax en man som hade allt: hustru, barn, hus och ett bra jobb som säkerhetsvakt. En dag slår rånarna till och Jax överlever med en hårsmån. Efter katastrofen faller han fritt, när sviterna av brottet får honom att tappa greppet om allt som betyder något. Flera år senare ska deras liv förändras igen när offer och gärningsman byter plats. Då har Jax bestämt sig. Han måste sluta dö. Och någon måste betala.” (bokus.com)
Oj, den här var utmanande! När är ett brott sonat? Är hämnd en bra och läkande utväg? Vilka sår och efterverkningar ger en handling? Inte bara för de direkt inblandade utan för alla berörda. Det blir som ringar på vattnet. Och vem hotar alla, men gömmer sig i skuggorna? Det handlar om att till sist fatta rätt val för att sluta dö och kunna leva med sig själv.
Rekommenderas varmt!

Liken vi begravde (Lina Wolff)
”‘Liken vi begravde’ är berättelsen om systrarna Jolly och Peggy, som växer upp som fosterbarn i en by i mörkaste Skåne. Det är en plats som tar fram det bästa och sämsta inom människan, fylld av legender och sanningar, lika levande som olycksalig. Peggy drömmer sig snart bort, till böckerna och lärdomen i Lund, medan det faller på Jollys lott att förstå och förklara uppväxtens alla kontraster:” (bokus.com)
Jag blir alltid lite nervös inför böcker som fått priser eftersom jag sällan tycker att de är så fantastiska. Den här fick Augustpriset 2025 och det är en härlig berättelse! Den utspelar sig på en gård utanför Hörby och vi besöker också Eslöv, Lund och Malmö. Här kastas läsaren runt i en tillvaro som verkar totalt påhittad fast kanske i en by på landet… De tokiga fosterföräldrarna, flyktingarna, våld och inskränkthet. Vad är egentligen moral och vad är rätt och fel? Men här finns också hopp: ”Om vi lyssnar till vårt inre, den klangbotten som vår egen natur skapar inom oss, kan vi, precis som lotusblomman, närapå obesudlade växa rakt ur smutsen”. Och givetvis dyker också traktens berömda författare Ernst Ahlgren (Victoria Benedictsson) upp i berättelsen.
Rekommenderas varmt, framför allt för den som vill ut på en fartfylld och komisk tur!

Kriget (Pascal Engman)
”Josef har avtjänat sitt straff men på utsidan av murarna är livet inte vad det en gång var. Han har bestämt sig för att inte återvända till kriminaliteten, men verkligheten slår till hårt. Kan man verkligen sona sina brott i ett samhälle som dömt en för all framtid? 
På andra sidan jorden försöker Antonia fly sitt förflutna. När hon plötsligt står ensam inser hon att det är dags att återvända till Sollentuna. Där hemma väntar ännu en kamp – att skapa ett nytt liv när drogerna fortfarande styr varje tanke. 
Familjen Mansour beskyddar sina territorier med all kraft de har, och samtidigt måste de hitta nya vägar för att expandera. Josef dras in i klanens planer och Antonia riskerar att fångas i deras nät. Snart är kriget ett faktum.” (bokus.com)
Jag vet inte om jag hade för höga förväntningar eller om jag läste boken vid fel tillfälle i mitt liv, men jag blev besviken. Du som läst tidigare Boktips vet att jag har höjt Engman till skyarna, gillar att han går i mina favoriters fotspår när det gäller kriminalromaner. Men den här var svår. Jag är medveten om att ett samhälle är uppdelat i olika skikt och att jag lever i ett helt annat skikt än det som Engamn skriver om. Jag upplevde att det här inte är en kriminalroman eftersom den nästan uteslutande handlar om personerna i det här skiktet, så det är mer en roman. Jag tyckte mycket om del 1 Klanen för där fanns i alla fall en strimma av hopp. Den här delen är så mörk och helt utan hopp. Jag lever antagligen i ett skikt som är så väsensskilt från deras att jag inte kan eller orkar ta till mig allt mörker.
Oavsett vad jag tyckte och upplevde kring den här delen så läs Engman! Börja med del 1 där du lär känna personerna.

Glömda om söndagen (Valérie Perrin)
”Justine är tjugoett år och bor med sina farföräldrar och sin kusin Jules sedan bådas föräldrar dött i en bilolycka. Hon arbetar som vårdbiträde på äldreboendet Hortensian, där hon tycker om att umgås med de gamla och lyssna på deras berättelser. Framför allt får hon fin kontakt med den nästan hundraåriga Hélène, som alltid drömt om att lära sig läsa. De båda kvinnorna möts i en vänskap där de berättar om sina liv för varandra: Hélène om en ovanlig kärlek i krigstid, Justine om tragedin som drabbade henne i och med föräldrarnas död. ” (bokus.com)
Färskt vatten till blommorna var mitt första möte med Perrin och därefter Tre. Ännu inte blivit besviken, tvärtom! Berättelsen börjar med ett citat av P Geluck: ”Att vara gammal är att ha varit ung längre än andra”, Visst är det bra? Och det kommer fler tankekorn: när är man egentligen ”gammal”, att gamla berättar om förr i tiden som ingen annan kan, att grymhet kan fortsätta efter krig, konsten att lyssna, att en kyss kan kännas som ett vingslag, saknad och vänskap. Här får vi två levnadshistorier till livs. Olika men båda fulla av känslor, sår, hopp, mod, eftertanke, saknad. Jag kan inte låta bli att le brett och stort över telefonsamtalen till de anhöriga som glömt sina anhöriga, framför allt på söndagarna.
Och på slutet det vackra ”Det finns lika många fåglar som människor på jorden. Och kärlek är när flera personer delar samma fågel”.
Rekommenderas varmt! Läs en Perrin. Sjunk ner i hennes berättelser och njut.

Den svarta sjön (Peter May)
”När den artonåriga TV-profilen Caitlin hittas död på en avlägsen strand vid An Loch Dubh – Den svarta sjön – skakas det lilla samhället på Isle of Lewis. Caitlin var en erfaren simmare och en skicklig kanotist. Det kan inte ha varit en olycka. Fin Macleod har undvikit ön i tio år. Men när hans son – som är lärare och gift – visar sig ha haft ett hemligt förhållande med Caitlin och nu misstänks för mord, tvingas Fin återvända tillsammans med sin fru Marsaili.” (bokus.com)
Första gången jag läste May tyckte jag inte alls om honom. En vän var väldigt förtjust så jag gav honom en chans till. Det hela slutade med att jag då och då måste läsa en May. Det är mörkt och kargt. Människorna på Lewis lever ett enkelt men i många avseenden hårt liv. Man måste lita på varandra, men i så täta och isolerade samhällen växer också fientlighet och det finns gott om rykten, skvaller och begravda händelser. Minnena väller in för både Fin och hans fru så det blir två berättelser, men de kanske möts i en punkt…
Har du läst några av Ann Cleeves böcker som utspelar sig på Shetland? May är lite åt samma håll fast mörkare. Och i båda fallen blir jag så fascinerad av öarnas landskap och natur! Det är verkligen en karg och hård miljö, men också fridfull i sin enkelhet.
Rekommenderas varmt!

Diamanter och rost (Anne Holt)
”Högst motvilligt tillbringar poliskommissarie Hanne Wilhelmsen sommaren i familjens nya paradis i Vestfold. Högtrycket har parkerat sig över södra Norge. Det är en underbar idyll – för alla utom Hanne. Hon har inte arbetat med någon utredning på två år, polischefen tillåter inte att hon jobbar med några nya fall. Den sysslolösa tillvaron går både Hanne och familjen på nerverna.
En kvinna hittas död i ett smutsigt badkar på en åker. Det visar sig att den döda är bekant med familjen Wilhelmsens granne, den folkskygga deckarförfattaren Kristine Hoff. För att slippa undan sommarhusets alla gäster och fester söker sig Hanne till lugnet i Kristines trädgård. ” (bokus.com)
Detta är sista delen i Holts serie om Hanne Wilhelsen. Jag har inte läst alla delarna, men det är alltid en fröjd att läsa Holt. Här har spänningen fått ta lite biroll medan karaktärer och miljö är underbart och målande berättade. Hanne är ingen lätt människa, inte lätt att tycka om. Men hon har nå’t som jag känner samhörighet med. Fast jag skulle nog inte vilja träffa henne, i alla fall inte när hon är buttert tyst och osocial. Men en skarp hjärna har hon!
Rekommenderas! Men kanske inte börja med denna sista del…

Nu ska jag ge mig på ”Rodanthe’s Gift” av Yvonne Payne. Det är del 2 om flickan från Kritsa här på Kreta.

Ha det gott! Var rädd om dig och andra!

PS. Påminnelse om den inbjudan du fått i tidigare blogginlägg:
Tre somrar har jag bjudit in dig, läsare, att välja ett eller två foton som jag ska skriva om. Dels som en rolig (tyckte i alla fall jag) idé, dels för att hjälpa mig med inspiration i högsommaren när det inte händer så mycket.
Du kan välja från mina album på Flickr som är samlade i mina Collections. Skicka länk/länkar till valt foto/valda foton via Messenger eller email. Om du vill kan du ge mig en fråga, ett önskemål el likn kring fotot/fotona eller så ger du mig fria händer.
Kom igen – utmana mig!
(behöver du inspiration så titta på tidigare blogginlägg med foto i menyn under Teman och där hittar du Tankar kring ett foto)
Eller finns det nå’t annat du vill att jag ska blogga om?