Jag kände när jag vaknade att något var annorlunda. Kom ut i vardagsrummet och möttes av en lätt, frisk luft. Blå himmel. Solsken. Ut på balkongen och jo minsann, jag kunde se bergen igen. Sahara-dammet har lämnat oss! En vecka varade det. Det är det längsta och det senaste på året som jag varit med om.

Givetvis försvinner det inte bara pang! utan det finns lite, lite kvar som eftersläntare, men det är så lite att det inte märks. Jag kastade mig genast ut och spolade båda balkongerna för här ska inte dras in mer damm. Alla tvättlinor i kvarteret är fulla med tvätt. De som jobbar utomhus kan dra en djup suck – nu blir det inte mer ogjort arbete, huvudvärk, hosta och annat elände.

Städa inomhus blir i nästa vecka. Jag följer myndigheternas direktiv angående oss med luftvägsproblem (stanna inomhus, ingen fysisk ansträngning utomhus), men jag har svårt för att ha alla fönster stängda. Rådet är att vädra på morgonen och se’n ha stängt, men det fungerar inte i dessa oventilerade hus.
Jag har dock gett mig ut vid några tillfällen som t ex en drink i lördagskväll och söndagsfrukost på stamstället. I måndags en utflykt i närområdet tillsammans med en vän. Upp till ett kloster som tyvärr var stängt pga restaurering och se’n lunch i en liten by. Vi stannade på några platser och lämnade bilen. Trevlig utflykt, men som jag misstänkte kom jag hem med huvudvärk. Det var det värt – man kan inte sitta inomhus hur länge som helst.
Hela situationen går givetvis även på humöret. Man befinner sig i en situation som man inte kan göra nå’t åt utan bara vänta. Och denna gången var det en lång väntetid! Tankar börjar snurra runt. Blir trött och missmodig. Blogga? Nej, orkar inte så det blir bara detta inlägg denna veckan. Jag är så glad över att jag gav mig ut på vandring i onsdags i förra veckan – den har jag levt på dessa dagar.

En del kallar fenomenet för Sahara-sand, men det är inte korrekt. Sandkornen virvlar upp i öknen vid stormar, men är för tunga för att färdas några längre sträckor. Istället är det de fina partiklarna som vinden för med sig. På grekiska heter det σκόνη (uttalas skóni) som betyder just damm. Egentligen ska vi vara glada över Sahara-dammet för det är den enda naturliga jordförbättring som Kreta får. Baksidan är att eftersom det är så fint, fint damm letar det sig in överallt. Och då menar jag överallt.
Och de där partiklarna är luriga! Många förknippar Sahara-damm med gulorange luft, men de kan vara färglösa. Jag misstänker att många turister som varit här den senaste veckan har undrat över att det varit så ”disigt”. Det var inget dis, det var damm.

Hur känns då eländet? Ja, det är ju individuellt men vanligt är torra läppar, torrt i mun och svalg, kli i ögonen, livlöst hår, huvudvärk, torr hud. Vi som har problem med luftrören får det lite tyngre att andas och därför varnas också de som har hjärt- och kärlbesvär. Kanske någon sett personer med mask? Om man har allvarliga luftvägsproblem eller sjukdom är rådet att använda mask utomhus för att inte dra in en massa damm i kroppen.

Nu kanske du tror att jag ska kasta mig ut och vandra, men det blir i nästa vecka. Imorgon ger Panda och jag oss iväg mot Iraklio där vi ska stanna till söndag eftermiddag. På väg upp har vi två spännande stopp inplanerade – mer om dem i bloggen nästa vecka!
Jag ska fira födelsedag där uppe med nå’n smarrig middag och jag tror nog att det blir en drink eller två för att fira att dammet dragit vidare! Nu kanske du tänker att så synd att det inte finns smarrig mat i Ierapetra så hon måste åka iväg. Så är det givetvis inte alls. Jag har firat i sta’n många gånger med hummer och annat gott, men det är inte så dumt med hotell med frukost och miljöombyte! Dessutom är jag ju väldigt förtjust i Iraklio så jag måste dit då och då.

Nu är jag så rastlös och glad att jag inte kan sitta still och blogga utan måste ge mig ut på en promenix i sta’n!
Ha en skön helg! Var rädd om dig och andra!