Efter lockdown och strikta regler ifjol planerade jag att besöka västra Kreta i oktober. Då kom andra vågen och sedan ny lockdown. Idén har legat kvar i bakhuv’et så i år var det dags!

På väg upp till Chania fick jag ju problem med bilen och måste justera den tänkta körvägen. Jag hade frågat i facebook-grupp om förslag på tavernor/restauranger som inte serverar grekisk mat (vi har massor med god grekisk mat i mitt hörn av Kreta) och det visade sig vara bra tips – tack för dem!
Jag bodde på Hotel Irene som har lugnt läge nära stor gratisparkering. Mycket bra service, bl a kunde man få frukost på rummet vilket jag nappade på. Jag älskar frukost på sängen, men det händer aldrig när man bor ensam.

Första kvällen strosade jag lite på sta’n och åt på Namaste, indisk restaurang. Jag hade inte bokat bord vilket man tydligen behövde, men de lyckades hitta ett bord till mig. Mycket god mat, trevlig och bra service.

Lördag
– En dag i sta’n. Jag traskade ner till Public Art Gallery som inte öppnade på utsatt tid och inte hade någon skylt på dörren om stängt. Jag väntade en stund, ringde båda telefonnumren på deras hemsida, men inget svar. Urdåligt.
– Satte kurs mot Municipal garden som visade sig vara en trist och sliten liten park. Gick över till Park of Peace and Frienship som var en charmig liten park, bättre underhållen. När jag njöt av blommor och damm började det droppa så jag skyndade mig in på parkens café: The Jam. Trevligt ställe där jag fick tillbringa nära två timmar pga regnskurar. Med parken på tröskeln så gjorde det inte alls ont.
– Efter lite mer stadsstrosande var det dags för energiintag. Lunch på restaurang Veneto, mycket god mat, bra service och en charmig kypare som bl a lärde en gäst hur man äter pizzabitar.
– I bloggen thetinybook hade jag hittat att Tabakaria (Tambakaria) var värt att besöka för den som tycker om att fotografera. Det är ett område med övergivna byggnader där det tidigare fanns garverier. Här står tiden stilla. Ren lisa för själen efter Chanias gamla stadskärna full av butiker och folk. På vägen ut passerade jag flera stora, vackra och roliga hus. Synd att området inte tas tillvara. Om byggnaderna renoverades lite skulle här kunna finnas flera läderbutiker, läderverkstäder och konstnärer. Att man knöt an till platsens historia. Om turister och besökare inte vill gå dit ut så sätt in några mindre bussar. I området finns The Tanneries (hotell och spa) samt ett par tavernor – en där man nästan sitter med tårna i havet. Fotograferandet blev det inte mycket av. Byggnaderna är låsta (av säkerhetsskäl, antar jag) och området ska nog besökas tidig morgon eller tidig kväll om man vill leka med skuggor osv i fotograferandet.
Jag tog strandpromenaden tillbaka och upptäckte att den är väldigt lång! Härligt för den som vill ta en långpromenad längs havet.
– På kvällen begav jag mig till Mirai Sushi & cocktail bar. Här skulle man också beställt bord. Tyvärr tråkigt bemötande och dålig service, men otroligt god sushi! Alla kan ha en dålig dag så jag skulle ge dem en chans till, men då beställa bord.

• 

• 

• 

Söndag
– Panda och jag lämnade sta’n och första stopp var Komolithi. Ett märkligt stycke landskap med små kullar av mjuk lera som eroderats och formats under tidens gång. Tyvärr var området blött efter regn och den här turisten utrustad med icke passande fotbeklädnad så jag klättrade inte omkring. Det behövs egentligen inte, det är tillräckligt fascinerande ändå.
– Färden gick vidare genom Topolia-ravinen. Majestätisk och dramatisk som de flesta raviner. Tunneln tyckte jag väl inte var så rolig, men jag gillar inte tunnlar. En bit längre ner kan man svänga höger och köra till Elafonissi-stranden. Stränder lockar mig inte så mycket och jag var där i december 2010 så jag svängde vänster istället. Körde genom ett vackert landskap med höga kullar, många lövträd (framför allt stora, vackra kastanjer). Stannade vid ett kapell och vid några vackra vyer.
Kom ut på vägen till Paleochora och styrde norrut. Här snubblade jag över en fin skulptur: läkaren och demokratikämpen Andreas Gianni Archontakis, smeknamn Castro (1926-1982). Han greps 1967 av juntan, sattes i fängelse till 1970. Gick in i PASOK (socialdemokratiska partiet), kom på kant med bl a Andreas Papandreou. Statyn restes 2009 vid hans födelseby Kandanos. Finns tyvärr inget på engelska om honom på nätet, men en del på grekiska (använd ”översätt” i webbläsaren).
Ett stopp blev det vid vägen till Kandanou-ravinen. Den 24-25 maj 1941 stod där det första slaget mellan tyska trupper och beväpnade civila. Jag gick en liten bit på den vackert byggda (år 1920) vägen där så många gått före mig. Respekt.
– Turens sista besök var tyska begravningsplatsen i Maleme. Den ligger väldigt vackert, omgärdad av tystnad. De liggande gravstenarna flyter i ett hav av blommor. Högtidligt. Tragiskt. Sorgligt. Finns informationstavlor där några tyskar presenteras vilket ger ansikten bakom gravstenarna. För det är ju så att oavsett vilken sida man strider på så är det unga pojkars liv som spolierats, framtider som släckts, anhöriga som förlorat en son, bror, fästman, make. Kort sagt: så jävla onödigt. Nedanför finns en utställning med mycket information om kriget och begravningsplatsen, bl a att de tyska fallskärmsjägarna redan under kriget anlade en begravningsplats i Maleme.
(För den oinvigde: under andra världskriget utkämpades Slaget om Kreta. Det inleddes 20 maj 1941. Tyskarna gjorde den största landsättningen i historien med fallskärmsjägare varav de flesta skadades svårt eller dog. Aktionen upprepades inte. Tyskarna pressade tillbaka de allierade som evakuerades via sydkusten och via hamnarna i Rethymno och Iraklio. Fram till krigsslutet mötte tyskarna ett av de hårdaste motstånd från civilbefolkningen [lokala motståndsmän och -kvinnor tillsammans med allierade soldater] på någon plats under andra världskriget.)
– På kvällen inmundigade jag otroligt god mat på Restaurang Salis! Mycket bra service, den tjockaste vinlista jag någonsin sett vilken jag hoppade över och beställde vin per glas – gör inte det för det blir dyrt! Kändes som en värdig avslutning på Chania-dagarna, som en riktig fest.

• 

• 

• 

Måndag
– Dags att byta ort, men först begav vi oss till de allierades begravningsplats i Souda. Svårt att låta bli att jämföra med Maleme. Denna plats låg inte så vackert och avskilt, inga informationstavlor. Gripande att se raderna med vita gravstenar – de oskyldigas färg. Här funderade jag över hur det kändes för australiensare och nya zeeländare att fraktas över halva klotet till ett krig som de inte kan ha känt någon delaktighet i. Var de spända på att resa ut i världen, lamslagna av skräck, förtvivlade över att tvingas iväg?
– Nästa stopp blev den gamla staden Aptera, anlagd under hellensk period. Staden har en intressant och omvälvande historia. Bågskyttar som var ute och stred som legosoldater tog silver med sig hem så staden kunde prägla egna mynt. Pirater och jordbävningar har raserat staden. Romarna, venetianarna och andra har varit där och byggt och ändrat. Först blev jag förvirrad av alla tidsåldrar och stilar som är representerade, fick liksom inget enhetligt grepp om platsen. Efter en stund släppte jag det där med enhetligt och då blev platsen som ett roligt och intressant pussel. Åker du dit så glöm inte att gå bort till borgen för att njuta av de fantastiska vyerna och gå till teatern och sitt en stund. Nog kan du se ett skådespel?

• 

• 

• 

Mer om reflektioner, funderingar, intryck osv kommer i ett eget blogginlägg, men först ska vi på fredag besöka Rethymno!

Många fler foton på min flickr-sida! (manual till flickr finns ute i högermarginalen)

Ha det gott! Var rädd om dig och andra!

PS. Inför min tur sökte jag information på bl a cretanbeaches.com (missvisande namn – den innehåller så mycket mer än stränder!), chaniatourism.gr (fått pris för sin layout, men har tyvärr magert innehåll och är svårmanövrerad, t ex saknas sökfunktion!) och, givetvis, Google.