Hoppas du haft en riktigt skön, god och fridfull jul! Högtiderna är som tur är inte slut utan nu stundar nyår och trettonhelgen. Så nu tar vi en liten paus i helgerna och ägnar en stund åt min cliffhanger som jag lämnade i förra blogginlägget: kan en kamera gå upp i rök?

Förra söndagen, alltså fjärde advent, bestämde jag och en vän att ta en långpromenad. Vi startade från byn Mirtos (västerut från Ierapetra) och följde alla regler som vi har om avstånd osv. Vi satte kurs mot byn Mithi.
Efter ett tag dök ett kapell upp och där passade det givetvis alldeles utmärkt med en kaffepaus. Upp på vägen igen och sedan dök vi in bland olivlundarna. Anemonerna finns i stort sett överallt nu, musmula-träden (japansk mispel) är i slutet av sin blomning och på ett prydnadsträd fanns de mest ljuvligt vackra blommor som var som små konstverk. Vad det var för träd lyckades vi inte lista ut.
(klicka på foto för större format)

Vi passerade en olivlund där det plockades oliver för glatta livet. Hälsningar utbyttes.

Eftersom sällskapet haft problem med en fot bestämde vi att inte gå hela rundan utan tänka på att inte gå för långt då vi skulle tillbaka också. Uppe på en backe hittade vi en lämplig vändplats men först nästa kaffepaus.

Några stenar bjöd på perfekta sittplatser, avlastningsytor och bord.

När vi fotograferat klart och kaffet var urdrucket tog vi våra pinaler och började återtåget. Ännu en gång förbi olivlunden och nu var hälsningarna mer igenkännande.

Vi kom fram till ett vägkors och då stannade jag mitt i ett steg.
”Fan! Jag glömde kameran! Vänta här!!” varpå jag parkerade min ryggsäck och sällskapet vid vägkanten.

Nu var goda råd dyra så jag ångade tillbaka. Fick upp bra andning i uppförsbackarna! Var tacksam över att olivplockarna fikade en bit in i olivlunden och kanske inte såg mig, jag hade i alla fall inte tid med ens en hälsning. Kom fram till ”vårt” ställe och då såg det ut så här:

Just det – tomt. Ingen kamera så långt ögat nådde. Jag samlade upp hakan från knäregionen, la i högsta växeln och ångade tillbaka. Hade jag varit så jäkla korkad att jag inte letat ordentligt i ryggsäcken? Var språngmarschen kanske helt onödig? Adrenalinet pumpade, det kom nästan små rökpuffar ur mina öron. När jag passerade olivplockarna lyckades jag klämma fram en hälsning.

Tillbaka vid sällskapet och ryggsäcken som jag tömde – ingen kamera. Nu hjälptes vi åt att tänka efter.
Hade vi mött någon – gående, bil, vespa? Nej.
Hade någon passerat oss – gående, bil, vespa? Nej.
Hade jag tappat kameran? Nej, det skulle vi hört.
Den måste finnas. Någonstans. Men var var ”någonstans”?

Så kom jag på att jag hade bara konstaterat att stenen var tom, inte letat i gräset. Den måste ha fallit ner! Vi kom fram till att fortsätta tillbaka till Mirtos och se’n ta bilen och köra tillbaka.

In i bilen, körde tillbaka samma väg. Långsamt för att speja längs med vägen. Efter en stund passerade vi olivplockarna som denna gången log från öra till öra. Strax innan våra stenar var halva vägen bortspolad, men Panda räds icke sådant i ett nödläge. Framme vid våra stenar letade vi noga, noga. Ingen kamera. Inte ett spår. Och om en bil kommit och vänt så inte hade de sett en svart kamera på en sten vid sidan om vägen. De hade varit koncentrerade på annat. Så var i helsike var kameran!? Gått upp i rök?? Fått fötter???

Givetvis hade den inte bara försvunnit, någon måste ha passerat och antingen stulit den eller tagit hand om den. Men tajmingen var otrolig för det handlade inte om några långa tidsrymder från det att vi lämnade och jag ångade tillbaka.

Nåja, bara att inse att den relativt nya kameran var borta. Återstod att köra hem så vi passerade olivplockarna för sjätte gången. De måste ha undrat över de där utlänningarna! Först kom vi i par och gick fram och tillbaka, sedan kom en ensam ångande fram och tillbaka och till sist (?) kom båda igen fast nu i bil fram och tillbaka. Vad var det som var så speciellt med den där gamla vägsträckan och backen? Jag antar att de fortfarande undrar, men förhoppningsvis har de slutat klia sig i huv’et….

Jag beslutade att på onsdagen skulle jag gå till polisen och höra om de fått in en kamera. Om inte så fick jag ta förlusten och beställa en ny. Visst, pengaförlust svider, men jag tröstade mig med att jag i alla fall inte har covid-19. Att beställa en ny lockade dock inte med tanke på hur osäkra leveranser är nu i lockdown. Den gamla digitalkameran skulle få duga ett litet tag.

På måndagen vaknade jag inte så väldigt glader och på hjärnkontoret var det fortfarande kaos. Hur kan något bara försvinna? Och just nu när kameran och jag lärt känna varandra och fungerade så bra ihop.
Så kom det ett mail! Min kamera fanns hos vänner i byn Mithi! Det visade sig att de som äger den ena tavernan i byn varit ute och plockat oliver, troligen strax ovanför oss (alltså inte de olivplockarna som vi passerade och passerade och passerade och…). Barnen hade varit med och de gick väl sina egna små turer. Kameran hade hittats och tagits om hand! Så hade de tittat på fotona och känt igen mitt sällskap. Det måste vara en vän till paret i Mithi, tänkte de, gick dit och visade ett av fotona. Och det stämde ju! Ibland är det bra att skilja sig från mängden eller ”alla känner apan…”.
Glad som en spelelärka var jag! Prata om ett bergodalbane-dygn!

Julafton firade sällskapet och jag hos vännerna i Mithi så då förenades jag och kameran igen. Traskade bort till tavernan som ju givetvis var stängd, men det lagades mat i köket. Där fick jag framföra mitt varma tack och en liten gåva och upphitterskan blev så glad över uppskattningen. Vi var så glada båda två att vi i ren spontanitet glömde bort alla regler och gav varandra en stor, varm kram (min andra på 11 månader…)!

Och julefriden sänkte sig! Julafton blev god, julig och mycket trevlig! Kändes bra att gå in i julen och att avsluta året (framför allt detta året…) med en riktig solskenshistoria!

Nu är det inte mycket kvar på detta år så jag önskar GOTT SLUT!

Ha det gott! Var rädd om dig och andra!

GOTT NYTT ÅR!