Jag läste boken 2010 och blev hänförd. Nu kom filmen och jag bara måste gå. Den var lika hänförande. Utspelar sig under andra världskriget, men det är orden och kärleken till orden och livet som står i centrum. Ett evangelium eller en lovsång som alla borde ta del av, i alla fall alla som pratar och skriver och läser.

Boken är mer omfattande och framför allt stiger berättaren fram och tar lika stor plats som livet: döden. Och det är väl så i tillvaron att de två går sida vid sida, det ena existerar inte utan det andra. Men det är ändå en ljus bok, full av liv och gemenskap och upptäckten av orden som öppnar flera nya världar. Det är spännande och ren glädje att följa Liesel.

En sak undrar jag över när jag ser filmen: är engelskspråkiga människor inte läskunniga? Handlingen utspelar sig i Tyskland, skyltar är på tyska, de sjunger på tyska, alla tal hålls på tyska men alla bryter på engelska!? Förvirrande och trist. Alla borde så klart prata tyska – det går väl att texta på engelska också, eller? Det ger i och för sig en extra dimension: vem äger orden, vem bestämmer vilka ord som ska yttras, skrivas, användas? Kanske det inte bara är onda samhällsstrukturer som styr och förtrycker utan i lika hög grad media, business, kultur och konst. Något att fundera över en stund…..