Etikettarkiv: stilperioder

Rom: spridda ögonblick och funderingar (del 3:3)

Ur mosaiken av intryck och reflektioner plockar jag helt slumpmässigt.

Vid Tiberns strand nära Castel Sant’Angelo finns stånd med vykort, kalendrar osv. Jag stannade hos en man som sålde små tavlor, vi började prata och det visade sig att han varit i Sverige, närmare bestämt i Malmö och Göteborg. En del greker har varit i Sverige, vanligen pga att de varit till sjöss, men den här mannens anledning var ny för mig: fotbollsmatch mellan Roma och Malmö!

Förutom historiskt och religiöst centrum är Rom också kontrasternas stad. Jag gick längs Via Vittorio Veneto där lyxhotellen står som spön i backen med frackklädda och/eller hattprydda dörrvakter (heter de så, tro – jag är inte så van vid lyxhotell…) och kände mig som kusinen från landet. En stund senare gick jag längs Tibern söderut mot Porta Portese bland de slitna, nerklottrade, skräpiga kvarteren.

När jag korsade Piazza Venezia och såg alla turister på Vittorio Emmanuel slog det mig att jag undrar hur många som vet vad de har framför sig till vänster på torget. Där ligger Palazzo Venezia som under en tid var fascisternas högkvarter. Från balkongen deklarerade Mussolini 1940 krig mot Frankrike och Storbritannien. Ett stycke modern historia mitt i gamla Rom. Och det är inte så längesedan. Vi får hoppas att det inte upprepar sig. I nutid är Mussolinis barnbarnsbarn aktiv politiker i ultrahögern, han kandiderade i EU-valet och ser sin gammelfarfar som ”inspirerande” samt hoppas att folk uppskattar ”the Mussolini brand”. Suck.

På Piazza Navona blev jag kidnappad av en ”levande staty”. Jag förstod inte ett dyft, men skrattade gott när jag såg fotot som han arrangerat. Smart och en kul grej.

 

 

 

En mindre kul grej är de olika frimärkena. Jag lyckades köpa en sort till mina vykort som skulle läggas på speciella gula lådor. Upptäckte ganska snabbt att det finns inga gula lådor. Efter två dagar gav jag upp och la vykorten på de vanliga röda lådorna. Då snubblade jag plötsligen över en gul låda. Så se upp med frimärken!

 

 

 

Jag undrar hur det är att växa upp och leva mitt i sin egen historia, att den är där varje dag. Ger det en speciell stolthet? En stark tillhörighet? Blir man hemmablind efter ett tag? Kan det odla ett visst mått av självgodhet?
Och det är ju inte bara historia utan allt vackert i statyer, fontäner, byggnader, kyrkor, broar. Berikar det dagligen? Är det därför italiensk modern design ser ut som den gör? Kanske finns romare som är trötta på alltihop, vill riva och bygga nytt?
Jag är i alla fall övertygad om att vår omgivning formar vilka vi är och påverkar hur vi tänker.

När jag tittade på målningar i olika former funderade jag över hur olika konstnärsperioder och enskilda konstnärer har präglat vår syn på hur Maria, Jesus och andra mer eller mindre fiktiva personer såg ut. Jag gillar det knubbiga renässansbarnet. Och att leta upp nå’n liten kerub med skälmsk min eller en faun. Eller till och med en fan! Och kvinnorna med runda, generösa former. Och att människor så ofta placeras i naturmiljö. Här finns inga dieter, hälsotjat eller instängdhet. Befriande!

Tycker du att katolska kyrkan verkar stel och tråkig?
På ön Tibern smög jag innanför dörren i Basilica di San Bartolomeo all’isola där det var söndagsgudstjänst. Där stod glädjen högt i tak! Det sjöngs och klappades i takt. Efter sången svarade församlingen prästen med ”risotto” och lät väldigt glada. Jag blev lite konfunderad. Risotto? Mat?? Visserligen söndag så kanske församlingen skulle ha gemensam middag, men det ropar man väl inte ut i slutet av en gudstjänst! Konstigt. Jag gick förbryllad därifrån.
På en skylt i en annan kyrka någon dag senare såg jag ”risorto” som betyder ”stigit” så  söndagens glädjerop hade inte med mat att göra utan handlade givetvis om Kristi himmelsfärd.
Min feltolkning säger nog en del om mina prioriteringar i livet…
Ett annat exempel är julfirandet i Santa Maria in Trastevere. Här verkar det väl varmt och trevligt?

 

 

 

 

 

 

Jag har hört av invandrare i Sverige och av folk utomlands att de tycker att vi svenskar är alltför kontrollerade genom att våra personnummer är registrerade på så många ställen. För att ett samhälle ska fungera så måste det finnas en viss grad av ordning och reda och det kan ju uppnås på olika sätt. När jag såg mig om i Rom så slog det mig att jag hellre är registrerad här och där än lever med den kontroll som poliser, militär, karabinjärer och finanspolis utövar i ens omgivning. Jag upplever deras närvaro mer hotande och maktfull än trygg och tjänande.

På fotoutställningarna ramlade polletten ner hos mig, dvs varför tycker jag bättre om foto än video. Det ska jag utveckla i något blogginlägg längre fram, men kortversionen är att ett foto fångar ögonblicket, tvingar oss att stanna upp, reagera och reflektera. Det tränger sig på, man kan bara värja sig genom att välja att titta bort. En video presenterar ett händelseförlopp och ögonblicken flimrar förbi. Vi behöver inte fundera så mycket för det finns inte tid för det och/eller så presenteras en lösning eller ett svar. Foto är så oändligt mycket starkare än video.

Alla är vänliga till ensam utländsk dam, men precis som på många andra platser (inklusive Sverige) får man oftast det sämsta bordet i restauranger. Bredvid ytterdörr eller serveringsdörr, intill en trappa, nära toaletten, mitt i lokalen. Maten blir inte sämre för det, men det är lite märkligt.
Kunskap är alltid viktig och värdefull.  Jag har lärt mig att det finns två grappa: den vita och den bruna. Den vita påminde faktiskt om raki!

Min hjärna är definitivt språkförvirrad! Jag trodde att jag skulle råka gå över till franska i Rom, men till min stora förvåning tackade jag på grekiska nästan varje gång jag fick något!
På tal om språk: minns du för några år sedan att alla svarade ”Absolut!” i tid och otid (mest otid) i Sverige? Inneordet i Rom verkade vara ”okay”. Det sas en eller tre gånger i följd, aldrig två gånger. Tjatigt givetvis, men en tröst att fenomenet inte bara uppstår i svenskan.

Regn gör att en stad fylls av en mängd Quasimodos. Ta på dig ryggsäck och regnkappa/regnponcho och titta se’n i spegeln så förstår du vad jag menar!

Alla morgnar, när det inte regnade, började en fågel kvittra vid 5-tiden och höll på i cirka 30 minuter. Underbart vackert! Så sprött och sårbart i den tysta storstaden. (jag är van vid duvors irriterande kuttrande eller vad man ska kalla det)

 

 

 

 

Rom är en mardröm för den som tycker om att fotografera. Mängden underbara motiv föder ett ganska stort och tidskrävande sorteringsarbete efteråt…men vilket strålande resultat det blir! Det kan inte bli annat när motiv, ljus, vinklar möter mer än halvvägs.

En sak som egentligen inte har med Rom i sig att göra, men som jag kan varmt rekommendera: ta ledigt digitalt! Jag var bortkopplad i sju dagar och det var så skönt! Plus att all kraft, uppmärksamhet och tid kunde läggas på här och nu.

Intryck, upplevelser, reflektioner…det kommer att ta ett tag att landa, hjärnan går fortfarande på högtryck. Det är kanske också ett uttryck för att man gärna stannat kvar ett tag till. Men allt har ett slut så jag säger bara:
Ciao e mille grazie, Roma! Ci rivedremo presto!

Foton finns i ett album på min flickr-sida!

De tidigare blogginläggen:
Del 1 – praktikaliteter och intryck
Del 2 – mina sevärdheter


Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad.
Kontakta mig för frågor och bokning. Berätta vid bokning att du läser bloggen så får du 15 % rabatt (gäller inte enstaka vandring)!
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!