Så är det dags. Igen. Det gamla året tar slut och det nya börjar. Ett skifte med många känslor. Kan vara skönt att lämna det gamla, men också vemodigt. Man vet vad man har. En ingången sko är skönare än en ny, hård. Även om den nya ser lovande och glänsande ut.

Det nya är både spännande och skrämmande. Ett oskrivet blad jämfört med det andra som är fullt. Vad ska det stå på det oskrivna bladet? Vad kommer att hända? Vad vill jag, du, alla människor ska hända? Hur mycket kan vi påverka? Blir det bara värre med allt? Har vi vett att hoppas, att glädjas åt det som är bra?

Nyår är en så’n tydlig gräns, så tydligt byte att det inte bara inbjuder till utan tvingar till reflektion! En del skriver listor, sammanfattar bloggar och foton. Vilket var det mest lästa blogginlägget 2024? Vilket foto fick flest visningar på min flickr? Men det blir galet och fel för en del är publicerat i början av året och annat i slutet. De har helt enkelt inte samma förutsättningar så jag struntar i det.

Blev 2024 bra? Var jag lycklig? Nå’n klok människa har sagt att i samma ögonblick som man frågar sig ”är jag lycklig?” upphör man att vara det. Och det ligger en hel del i det.

År 2024 var det märkligaste väderår jag varit med om. I paritet med 60-talet på Österlen med sina höststormar och snöoväder. Den hetaste sommaren följde på en av de nederbördsfattigaste vintrarna. Vi levde under hot om vattenransonering och sneglade på kommuner som gick in i undantagstillstånd när vattnet var på väg att ta slut eller hade tagit slut. Samtidigt skrev turister på sociala media att de duschade flera gånger om da’n eftersom det var så hett. Duscharna på stränderna stängdes inte. Osv osv. Det var så mycket som var konstigt. Vi agerar som om vatten är en oändlig resurs vilket det inte är. För övrigt har jag upplevt vattenransonering i Ierapetra på semester 1987. Det fungerade bra, jag åkte ju därifrån. Värre för den lokala befolkningen.
Jag har haft trevliga kunder på vandring, stadspromenad och bilturer. Det finns plats för fler, men östra, och framför allt sydöstra, Kreta är inte så känt vilket i och för sig är skönt. Inte exploaterat utan fortfarande bara naturligt och välkomnande.
En vårresa och en höstresa blev det till Rethymno. Ambassadbesök i Aten 13 juni i 41 grader! Där träffade jag en facebook-vän se’n flera år tillbaka, Ingalill som bor på fastlandet – så roligt att stiga ut ur det digitala och mötas. Nu är jag hus- och kattvakt över helgerna i bergsbyn Mithoi i år igen för tredje gången (tror jag att det är).

2024 har varit året då jag kämpat med att landa i insikten att det är inte jag som bestämmer hur länge jag ska bo här utan Sveriges riksdag och regering. I och med att garantipensionen drogs in för oss föll min pensionsplanering ihop. Det är som det är. Nu ska jag njuta och inte tänka mer på det. Ett år till ska jag i alla fall klara.

2025 – hur ser det ut? Ja, för min del är det verkligen ett oskrivet blad. Släktforskningen ska fortsätta, vandringen likaså. Kunder till mina tre tjänster tar jag så gärna emot.
I mars ska jag ge Aten några dagar. En stad jag inte är så värst intresserad av och efter ett kort besök 1991 lovade jag mig själv ”aldrig mer!”. Men jag är inte sämre människa än att jag kan ändra mig! Jag har sneglat på några museum jag vill besöka, i övrigt blir det strosa runt. Och Ingalill och jag ska på konsert med André Rieu!
I sommar är det dags för ett besök i Skåne. Jag har lagt det i månadsskiftet juli-augusti. På så sätt får jag ett andningshål mitt i heta högsommaren.
Annars är några mindre utflykter planerade och jag har några nya vandringar att prova. De får dock vänta för nu har vintern kommit. Tre av öns fyra bergsmassiv har snö!
Så det finns saker att se fram emot! Resten blir som det blir. Jag har ju alltid naturen att vila i, upptäcka, njuta av. Den ger både glädje och tröst. Prova!

Jag önskar givetvis som vanligt att familj och vänner får vara friska och ha det bra. Att alla hungrande människor ska få mat. Att krig och konflikter ska lösas och därmed avslutas. I mitt närområde hoppas jag att Grekland slutar med push-backs och att Italien slutar med sina nya migrationsåtgärder men allra mest hoppas jag att de vansinnigheterna ska sluta stödjas av EU. För det betyder ju att även jag som EU-medborgare står bakom att mänskliga rättigheter kränks. Vart är mänskligheten på väg? Och vill vi dit?

Nu är det dags för lunch! Jo, en sak till: det absolut bästa som kan hända i närtid (finns det ens ett så’nt ord…) är att den mus som flyttat in här ligger i en av fällorna som jag ska undersöka på nya året. Det skulle vara en sjuhelsikes bra början på nya året!