Det sägs att man lär av sina misstag. Visst, det stämmer väl. Nästan alltid. Vissa misstag fastnar inte och omvandlas inte till kunskap. Vi har fått plötslig värme, dvs varmare än normalt för årstiden. Jag vet ju så väl att det tar sin tid för kroppen att ställa om. Det plötsliga blir liksom en chock. Så fysisk ansträngning bör vänta eller i alla fall utföras i små doser. Så vad gör jag? Varenda gång! Fast jag vet så väl att inte. Jag ger mig givetvis ut och vandrar! Dumbom – det är jag, det. Igen och igen.

I fredags hade vi klibbig dag nr tre. Jag kände en viss tvekan, men vad sjutton. Jag kan gå upp till grannbyn (Mournies), kyrkan på kullen, vända och komma ner igen. Jag började gå.

Efter en stund: nja, jag skippar kyrkan. Går en promenad istället för en vandring.

Jag gick upp till kyrkan. Vilade en stund, pumpade in vatten. När jag gick därifrån tyckte jag att det klibbiga lättat lite, lite, lite. Rent önsketänkande.
Ut på stora vägen för att komma till avtagsvägen till vänster och tillbaka till Mithi, min tillfälliga boplats som hus- och djurpassare.

Men där fanns en liten väg till höger. Den gick parallellt med stora vägen en bit. Skönt att slippa trafik och när jag nu ändå var igång så varför inte? Dumbom.

Kom ut på stora vägen längre ner, gick ner till avtagsvägen till Mithi som går uppför och är kurvig. Nä. jag tar vägen längs med flodfåran. Den är rakare och där är någorlunda platt.

Nu är vandringen inte längre ett dugg njutbar.

Ett litet, litet aber jag liksom tänkt bort: förr eller senare var jag tvungen att ta mig upp till byn. Det blev en liten grusväg som gick nästan rakt uppför. Brant. Många små pauser. Nu var benen motsträviga och kroppen tung. Svetten flöt och jag började frukta att det medhavda vattnet skulle ta slut.

Masade mig genom byn i nå’n storts fuktig dimma. Ramlade in i huset, genomblöt av svett. Helt slut.
Dags att eftersvettas, duscha och få en kopp KAFFE! Efter några timmar stapplade jag ut med hunden Dorothy på promenad och det var bra. Inga stelnande muskler här inte!

Jag tänkte på de som lämnar moderat sommarvärme i juli-augusti, kommer ner hit i högsommarhettan och ska gå Samaria-ravinen eller nå’n annan vandring. Prata om att kropparna inte är omställda. Prata om ansträngning, slita på kroppen. Kanske de inte ens vandrar i vanliga fall. Kanske inte har rätta skor.
Så kom jag på att det känns ganska bra – jag är inte den enda dumbommen.

Jag undrar dock om jag kommer att vara en lika stor dumbom nästa gång vi får plötslig värme. När ska jag bli klok!? Eller kommer jag att göra om misstaget igen!?

Blommor börjar tacka för sig, en del något tidigare än vanligt pga torkan och värmen. Nya avlöser! Här några av de blomster jag passerade i fredags, har inte orkat ta reda på alla namn:

Imorgon kväll flyttar jag hem till Ierapetra. Då är 16 dagars hus- och djurpassning slut. Mysigt att låna djur, bo en kort tid i by och framför allt att få bo i ett renoverat vackert stenhus. Trots allt ska det blir skönt att komma hem till mitt hem och till Ierapetra!

Ha en skön söndag och en bra början på veckan! Var rädd om dig och andra!