Dag 1 – från Ierapetra via Spili till Rethymno
Jag begav mig västerut med en planerad färdväg, men ibland måste man planera om. När jag fikade i Asimi insåg jag att min plan var orealistisk. Den innehöll en för mig okänd vägsträcka (grus? asfalt? kuperad?) så hur lång tid skulle den ta. Och var jag tvungen att sätta högre fart för att hinna? Du som följt bloggen vet att jag vill göra transportsträckor också till upplevelse, ta det lugnt och kunna njuta och stanna. Så den där vägsträckan sköts över till tisdagen då min plan var att köra runt på måfå, stanna där andan föll på i byar och vid vackra platser. Så perfekt med det utrymmet!

Jag slog av på takten och vid en vägkant fick jag syn på en skylt till ett kloster 200 meter längre in. En skylt som jag kört förbi ett antal gånger genom åren och aldrig uppmärksammat. Men nu så! Jag landade på det största och vackraste kloster jag besökt på Kreta, ja kanske någonsin: Panagia Kaliviani! Drog på mig min kjol som ligger i bilen och gick in. Det var som en egen liten by med flera byggnader, en stor kyrka, två något mindre kyrkor och två kapell. Nunnorna driver skola, ålderdomshem, skola för bysantinsk musik, museum med mera. Alla byggnader var i fint skick, de hade fått ekonomisk hjälp av Region Kreta. Vita byggnader klädda i blommor och grönt med mörkt vinröda detaljer. Kör du förbi så kör inte förbi!

Jag ska tillbaka och då ha mer tid att strosa omkring, ta en titt i muséet, besöka de mindre kyrkorna.

Nästa stopp blev vid en av de makalösa vyerna som man bjuds på längs vägen. I Spili blev min lycka stor när jag såg att To Steki tou Lampaki hade öppet. Jag äter väldigt sällan grekisk snabbmat, dvs gyros, för jag tycker inte om de moderna, bautastora med massor av pommes frites. Hos Lampaki är de bara något lite större än de som fanns förr (90-talet för mig) och rätt proportioner på kött, grönsaker, yoghurt och pommes. Och så himla gott kryddade!

Allt flöt på bra. Anlände till Rethymno, hittade parkering, checkade in hos Nikos på Rethymno House. Ut och sträcka på benen, hamnade på ett café vid Den okände soldatens torg. Slängde ett öga på facebook, hade många meddelanden på messenger för min profil hade kopierats och kopian skickade ut vänförfrågan. Men den försvann snabbt och jag kunde koppla ur!

På kvällen åt jag väldigt god middag på Jot, indisk restaurang. Ett glas vin på vägen hem och se’n sov jag gott!

Dag 2 – Rethymno – Agia Galini – kustväg – Rethymno
Givetvis frukost på Stella’s Kitchen där jag hälsades välkommen av Stella med orden: ”Har det redan gått ett år!?” Hon beklagade sig över att hon glömmer mitt namn, Ia är lite för ovanligt, så hon beslutade att kalla mig Maria (vilket gör mig lite förvirrad eftersom min storasyster heter så…). Det blir nog bra!

Så var det den där kustvägen! Jag hade förberett med kartor från Google satellit och mobilen var laddad om jag behövde gps. Det tog cirka en timme att köra ner till Agia Galini, ren transport. Väl där nere fick jag syn på en grön skylt: ”Coastal Road of Agios Vasilios”. Hm…vad är det här? Ingen vettig information via Google. Hittade dock Agios Vasilios och förstod att den här Coastal Road gick där jag tänkt köra. Och om de har skyltat måste ju vägen vara ok…eller? Man kan aldrig vara säker.

Det visade sig att den var asfalterad hela vägen och bra skyltad. Några pilar gjorde mig fundersam, men där var gps till nytta. En del sträckor hade ganska branta backar och det var givetvis kurvigt så man fick ta det så lugnt. Vackert med Libyska havet på ena sidan och berg på den andra. På sträckan finns flera stränder som man kan köra eller gå ner till, men stränder intresserar inte mig så mycket så jag höll mig på Coastal Road. Finns små hotell, rooms och villas här och där men inget café eller liknande.
Kom fram till Preveli strand där jag landade på cafét för en efterlängtad kaffe. Kunde sitta där i lugn och ro och titta på de som kämpar sig uppför trappan på andra sidan. De ska ända upp till toppen där parkeringen finns.

Jag stod där uppe för mer än 10 år se’n och tittade ner på stranden, men var inte där för att bada. Nu gick jag fram och ut på stranden så nu har jag varit där (verkar räknas som ett ”måste” av en del)!
(Kan rekommendera att besöka klostret Preveli med sin fascinerande historia! Läs noga på plaketterna, de kommer ibland långväga ifrån.)

Körde vidare och nu gällde det verkligen att hålla låg fart och tungan rätt i mun! Smal väg, skymda hårnålskurvor men så vackert och dramatiskt landskap! Passerade gamla Preveli-bron (som jag gått över och fotograferat tidigare) och kom fram till denna skylt:

Bredvid pekade en skylt till höger ”Rethymno”. Frangokastello har jag besökt och tyckte inte det var värt ett nytt besök utan jag lämnade Coastal Road och körde mot Rethymno. Och vilken tur! Jag kom in i Kourtaliotiko-ravinen. Gott om parkeringsplatser, men också gott om folk. Jag lyckades svänga in till kanten och gå ur bilen. Det finns en trappa ner till floden och också en grusväg (att gå – inte köra!). Tyvärr hade jag bara sandaler och inga vettiga skor så det får bli nästa gång.
Kapellet Agia Kiriaki ligger inbyggt i berget och där var jag alldeles ensam. Skön stund att stanna upp, njuta av vyerna och ravinens kurvor, ojämnheter, utsprång – magnifikt!

Ravinen är bara ungefär 3 km lång så det gäller att stanna och ta vara på upplevelsen!

Jag mötte stora vägen strax norr om Spili och körde till Rethymno. Traskade till café Cul de Sac, i närheten av Rimondi-fontänen, för en stunds läsning och folkglo. Plötsligen seglade ett gäng förbi på segways. Jag träffade på den här nya sortens guidning i Rom för nå’t år se’n. Fullkomligt helidiotiskt på alla sätt. Livsfarligt för oss som tar oss fram till fots då de som kör inte är vana (och givetvis livsfarligt för dem också men det är ju deras val…). Jag undrar också hur mycket de ser och upplever när de är så koncentrerade på att köra sin segway. Jag hoppas att det är en ”fluga” som självdör snarast.

På kvällen kände jag för att äta italienskt och bad Nikos om tips. God pasta kunde jag få på Peperoncino och det var inget större fel på den, men jag undrar varför greker så gärna dränker pasta i olja. I Ierapetra har vi Siciliana som inte gör det – ett tips! Väldigt bra service och ett bord fick in ett fat antipasto som såg intressant ut så jag kommer nog att besöka igen nästa gång.
På hemväg en Irish coffee på ett ställe där servitören önskade mig ”Happy holiday!” och det var ju trevligt. Så snart jag lämnar Ierapetra och dess område så tas jag för turist och inte mig emot. Och det är ju korrekt.

Två väldigt vackra och goda dagar till ända! Nygamla och nya intryck och upplevelser inlagda i minnesbanken. Härligt!

Dag 3 och 4 kommer om några dagar. Har laddat upp foton på min flickr-sida.

Ha det gott! Var rädd om dig och andra!