Foton och att fotografera ligger mig varmt om hjärtat. I sommar har jag besökt ett antal fotoutställningar där jag berörts och inspirerats. I en serie blogginlägg med tema Fotografi delar jag med mig mina upplevelser och summerar i sista delen. Hoppas du också berörs och inspireras!

Roma nella camera oscura. Fotografie della città dall’Ottocento a oggi, Palazzo Braschi, Rom

En utställning om fotografins historia i Rom sedan 1830-talet – kan det va’ nå’t? Jodå, det kan det. Genom utställningen löpte två trådar om fotografi: den tekniska utvecklingen och förändringen av val av motiv. Den tekniska utvecklingen tog bl a upp ljusets betydelse, negativ på glasplatta, framkallning. Förändringen av val av motiv var intressant och visade tydligt ett av de viktigaste betydelserna av foton: historiskt dokument. Från stela studioporträtt flyttade man utomhus.

I och med att man var utomhus ökade mängden motiv – man började fotografera sin omgivning. Tiberns strand, ett hyreshus, en ruin. Detta tog riktig fart i slutet av 1800-talet då det byggdes mycket i Rom. Man talar om att ”den nya staden” växte fram. Tack vare fotograferna finns dokument som visar hur det såg ut före, under och efter förändring. Vad människor gjorde, hur de klädde sig, hur de förhöll sig till omgivningen och varandra. Ovärderliga historiska dokument!

Ett fotografi förvärvar något av den dignitet som det vanligtvis saknar när det upphör att vara en reproduktion av verkligheten och visar oss saker som inte längre finns.
Marcel Proust (min översättning)

Något senare började fotograferna också att ta foton av människor mer i vardagen och inte så arrangerade:

En annan styrka hos historiska foton är att beröra, väcka intresse. Jag stannade länge framför ett familjeporträtt. Mamman satt på en stol med ett litet barn i knät och tittade ut från fotografiet till vänster. Bredvid stolen stod hennes make som höll en liten flicka i handen samt hade lagt sin arm skyddande om henne. Maken tittade ut från fotografiet till höger eller var han nu tittade. Han var nämligen väldigt skelögd. Flickan han höll i handen var den enda som tittade rakt in i kameran. Rakt på mig.

Vad vill hon säga? ”Min pappa är den bästa pappa i världen fast han skelar!”. Hon ser stark och trotsig ut, men hennes hand som tar tag i klänningen avslöjar att lite osäker är hon. Eller så glider hennes strumpor ner. Så for mina tankar vidare. Vad blev det av henne? Fick hon egen familj? Arbetade hon? Gav livet henne glädje och lycka?  Hur var hennes uppväxt? Hur såg det Rom ut som hon levde i? Vad skulle hon kunna berätta? Vad skulle hon säga om Rom idag, om mitt liv?
Det var som om vi möttes, som om det fanns en bro mellan oss. Fotografiet suddade ut tiden, vi var båda i en egen bubbla.

När jag gick ut från utställningen kändes det som om jag fått vara med om en tidsresa i Rom och på köpet fått träffa människor. Det är en av fotografiers styrka att de tar oss med till olika platser, olika tidsperioder. Vår värld blir större och rikare fast vi inte rört oss utan står på en och samma punkt.

(foton på denna sida kommer från egna foton och utställningens hemsida, mer information finns på utställningens hemsida)