Det där med reskassa är ett kapitel för sig, som man säger. Minns resecheckarna? Man skulle skriva av nummer som skulle förvaras nå’n annanstans och köa på banker. Kort känns tryggt och bra, fungerar på de flesta ställen, annars är det ju enkelt att ta ut. 1993 var vi i USA och det var så’n eftersläpning på våra kortuttag så vi fick övertrasseringar långt efter hemkomst – inte så kul!

Men nu är det 2006 och det bär iväg till städernas stad: Rom. Systerdottern Frida och jag ska gå av planet, jag påminner ”barnet” (18 år…) att titta i fickan på stolen framför så hon inte glömt något. Hon har koll! Duktigt och klokt barn.

Vi får väskorna, tar oss bort till taxistolpe och jag har hela tiden en känsla av att nå’t är fel, det är nå’t som inte stämmer. En blick och hand ner i väskan – jag har ingen plånbok! Den ligger i stolsfickan framför med reskassan… Taxichauffören ska precis ta våra väskor, jag får stopp på honom, snabb förklaring till Frida som stannar kvar. Jag galopperar tillbaka till terminalbyggnaden, samtidigt far det runt i huv’et: Säg att planet inte har lyft än, det kan inte ha hunnit lyfta än, måtte ingen ha snott plånboken!!!

Vår flight var en s k vändande flight så under den tid vi väntat på våra väskor och lämnat byggnaden tog de ombord nya passagerare och lyfte. Plånboken är på väg tillbaka till Köpenhamn, jag står i Rom en söndag och det drabbar inte bara mig utan även Frida! Bra jobbat, Ia…..

Det visar sig att Frida har så mycket pengar så att vi klarar taxi och mat på söndagen. Kurs och fart mot hotellet, under taxifärden ringer jag och spärrar kort. Min hjärna går på högvarv, men ingen lösning. Säger till Frida att inte ett ord på hotellet om plånboken, jag fixar detta imorgon när det är måndag. Vi checkar in på vårt lilla, mysiga hotell, får en rundtur då det gäller att le och lyssna intresserat för att inte paniken ska lysa igenom. Hur i helsike ska jag ordna detta? Vad händer när vi ska checka ut och inte kan betala? Vad ska vi leva på tills dess? Varför ska jag vara så satans klumpig??? Varför händer så’nt här alltid mig men inte andra (det har jag räknat ut senare: det är för att alla andra människor ska få känna sig riktigt duktiga och präktiga….)?!?

Får tag i personlig service på Telefonbanken (en underbar uppfinning – behövs varken hotspots eller wifi, bara ett samtal) som visar sig vara en väldigt sansad person.
– Reser du ensam?, undrar han.
– Tyvärr inte, säger jag lite ironiskt, det drabbar inte bara mig.
– Om ditt resesällskap har kort så kan vi ju föra över pengar från ditt konto till det kontot så kan ni ta ut pengar med en gång, säger han.
– Just det! Att jag inte tänkte på det!!, utbrister jag både lättad och glad. Ett ögonblick ska jag prata med henne.
Kallar på Frida, förklarar upplägget, hon tittar på mig och säger:
– Men jag har inte mitt kort med mig, det lämnade jag hemma så jag inte skulle bli av med det.
Tack för den! Just precis DÅ, exakt DÅ, önskar jag att vi aldrig fått idéen att åka till Rom, framför allt inte att jag skulle med. Tänk om jag stannat hemma och istället skickat plånboken med Frida!
– Tyvärr så har hon inte kortet med sig så den lösningen fungerar inte, säger jag. Har du något annat förslag?
– Då tar vi det via Western Union istället, leta upp var de finns, dvs leta efter den gulsvarta skylten. Ni kan gå in på vilket som helst, säger han. De har antagligen inte öppet idag utan vänta till efter kl 10 imorgon fm.
Det finns en väldigt stor brist med tekniska hjälpmedel som t ex telefon. Det går inte att ge nå’n en stor kram och en stor blöt puss när de förtjänar det och man så gärna vill visa sin uppskattning.

Vi tar spårvagn ner till Pantheon, köper glass och sätter oss på torget. Djup suck, börjar andas igen, ser oss omkring, småfnissar och se’n börjar vi njuta. Och på måndagen hämtade vi pengarna och se’n gjorde vi Rom!

Var plånboken blev av? Jo, den hittades av städpersonalen som lämnade in den på flygplatsen, men på vägen mellan flygplatsen och där upphittade föremål förvarades försvann den.