När jag publicerat föregående blogginlägg kom jag efter en stund på att jag glömt nämna Ierapetras smeknamn. Jag kastade mig in och la till det. Kanske du hann läsa innan dess? Kanske du nu blev nyfiken? Smeknamnet anspelar på den vita sta’n vid det blå havet. Det finns i första stycket i Ierapetra – kan det va’ nå’t? så du behöver inte läsa hela blogginlägget.

Igår gav jag mig ut på vandring inåt land och upp på strax över 600 meters höjd. Där blommar det friskt fortfarande! Jag tror att de tidiga blommorna kom igång i varma januari och se’n fick köldsmäll i februari vilket gjorde att det var ingen stor eller långvarig blomning. De som var lite senare har mått väldigt bra under den ovanligt kyliga våren. Soldagar och värme då och då följt av kylig nordanvind och någon regnskur. Underbart!

Det var svinkallt när jag startade. Kall vind och helmulet. Den långärmade tröjan som låg där hemma hade varit skön att ha. Raskt tempo i början för att få upp värmen. Och trots allt så är det bättre vandringsväder än molnfri himmel med gassande sol och hög temperatur. Eller jämntjockt med Sahara-damm som vi har idag!

Nu blir det foton! Så här inför helgen vill jag inte trötta ut dig, kära/käre läsare med alltför mycket text.

På ett fält hade någon satt ut bikupor se’n jag senast vandrade här. Jag menar inte att de skulle ha ringt och frågat mig utan bara ett konstaterande. Nu hände samma sak som 7 juni 2017 – jag blev attackerad av ett vaktbi. Eller bivakt. Jag känner inte till den korrekta titeln. Jag tog snabbt ett foto och se’n la jag benen på ryggen. Fast det gjorde jag ju inte för det går inte, men vi kan säga att jag skyndade mig därifrån. Denna gång blev jag inte stucken!

I flera vingårdar pågick rensning av högt gräs. Jag vet inget om vinodling, men antar att det gäller att få bort högt gräs så att solen kommer åt hela vinstocken och att det inte blir fuktigt och svampangrepp. Det låter väl troligt?

Ibland blir foton precis som man vill, ibland blir ett enkelt, snabbt klick fantastiskt bra. Och ibland blir det inte alls som det var. Jag kom runt en kurva och tittade ut över bergen. Där i en liksom egen grön ö svävade ett kapell som verkade självlysande i det märkliga ljuset. Och så här blev resultatet. Inget magiskt svävande där inte! Ser mer ut som om kapellet gått på grund på kullen.

Så var det alla dessa blommor! Om jag skulle sätta in dem en och en skulle blogginlägget bli flera meter långt! Fast där tog jag i, men långt skulle det bli. Så jag har buntat ihop dem i ett bildspel.

Vi börjar dock med ett djur, nämligen Dolkstekel (Megascolia maculata) som var mycket upptagen i Kryddtimjan (Thymus vulgaris). Dolkstekeln är minsann Europas största stekel och kan bli 6 cm lång. Den håller till i Sydeuropa och lever av nektar. Utvecklingen till stekel – håll i dig nu – sker i skalbaggslarver som honan förlamar med ett stick. Se där, då har både du och jag lärt oss nå’t nytt om den vidunderliga och fascinerande naturen!

Den här skönheten (Vildmorot, Daucus carota) trodde jag bestod av flera små blommor, men lärde mig för några år se’n att så är det inte alls. Den egentliga blomman är nämligen det där lilla röda i mitten! Och här poserade ofrivilligt en Gulröd blombock (Stictoleptura rubra)!

Nu blir det bildspel! Det startar som sagt med blomsterängen och se’n provar jag bildtext för första gången där det står namn på blomman. Berätta gärna om nå’t namn är felaktigt så tar jag ett snack med Google Lens!

På väg hem ledsagades jag av den nu så rikt blommande ginsten längs vägarna! Oleandern behöver en vecka till, se’n står den i sin praktblomning. Den fortsätter hela sommaren, men ingen blomning är så praktfull som den första. Jag får återkomma till oleandern!

Ha en skön helg! Var rädd om dig och andra!