Efter att ha sökt över 200 jobb under 1,5 år och blivit inskriven i jobb- och utvecklingsgarantin så är det väl dags att ta en riktig funderare över situationen. Det handlar om 2 saker: sysselsättning och ekonomi. Det första är inte mitt största problem, det finns hur mycket som helst att göra i livet. Jag har aldrig förstått dom som inte kan föreställa sig vad de skulle fylla tiden med om de inte arbetade. Det största problemet är det andra, dvs ekonomin. 680 kr/dag före skatt – det blir inget över till allt det där man skulle kunna göra. Det blir ett fattigt liv på många sätt.

Svenska arbetsgivare verkar inte lockade av min erfarenhet och kompetens, alltså måste jag lösa ekonomin på nå’t sätt. Den kriminella banan är utesluten, jag skulle bara strula till det och åka dit. Fast då skulle jag å ena sidan sett ha fri kost och logi…….men å andra sidan sett ingen frihet att göra något. Nej, det är inget bra alternativ.

Lite kreativt tänkande hos en medelålders fattig singel leder givetvis fram till partner med gott ekonomiskt utrymme (eller vad det heter). Alla behöver någon heter det ju så nå’n glädje och nytta skulle jag väl kunna bidra med. Men var hittar jag en så’n person när jag inte har råd att besöka olika etablissemang?

Dejtingsajter givetvis! Oj, så många det finns. dejtingsajt.com har listat svenska dejtingsajter och jag börjar gå igenom dom.
eDarling – det är dom som har ganska mycket tv-reklam, de är till för ”singlar med höga anspråk”. Njae, det kan bli lite kravfullt, känner jag.
Parship – ”för seriösa singlar mitt uppe i karriären”. Hm, jag är ju vid sidan om i karriären så de föll bort.
Pikilino – ”förmedlar kontakt med människor som bor nära dig”. Känns som ett väldigt begränsat sökområde, Lund består mest av fattiga studenter och tänk om jag träffar nå’n som jag gått före i nå’n kö el likn. Känns inte bra alls.
Mötesplatsen, Match, Spraydate – de känns så allmänna på något sätt. Att hitta någon med gott ekonomiskt utrymme där är väl som att leta efter en nål i en höstack. Och min ekonomi kan inte vänta längre….
Happypancake, Tillsammans, Plentyoffish – gratissajter, men där finns nog inte de jag är ute efter. Det blir också lite väl uppenbart hur min ekonomiska situation ser ut om jag registrerar mig.

Det finns nischade sajter, det kanske är rätt melodi!?
FarmerDating – för ”singlar på landet”. Ingen har orkat översätta den danska texten så det faller redan där. Och jag vet inte, finns det några rika bönder kvar? Det skulle väl vara ”eu-bönder” i så fall och de är ju inte så många.
Sportdate – det kunde ju blivit intressant. Tror inte att det är rätt för mig.
50plusmatch – ”singlar som passerat 50-års strecket”. Men vänta, han kan ju vara lika arbetslös och fattig som jag. Eller så har han hunnit samla på hög…..hm….
Match4me – för ”högutbildade singlar”. Yes! Här skulle äntligen min fil mag öppna dörrar! Och förutom Sverige finns sajten i Danmark, Belgien och Nederländerna.
Be2 – ”sajten finns representerad i mer än 30 olika länder”. Nu börjar det likna ett lovande urval!

Jag kanske skulle testa de två sistnämnda? Tänk, så bra för alla om jag slutar belasta AF och skattemedel samtidigt som jag glädjer en ensam medmänniska och får ett rikare liv (i dubbel bemärkelse…)!

En sak slår mig: här finns något som arbetsmarknaden borde ta efter. Varför har ingen tänkt på det? Dejtingsajterna jobbar med registrering av uppgifter, tester som leder till matchmaking och partnerförslag. Tänk om AF sadlade om och istället jobbade som ett dejtingföretag där arbetsgivare och arbetstagare registrerar sig, sina uppgifter och genomför test. Så körs allas uppgifter maskinellt och där det blir träff får parterna kontakt med varandra och möts. Ett ständigt flöde! Bort med jobbannonser, ansökningar osv. Visserligen skulle kanske några handläggare och lite hr-folk bli arbetslösa, men de kan ju göra som jag – vända sig till dejtingsajterna.