Då är jag installerad i lilla bergsbyn Mithoi som hus- och kattvakt. Hunden Dorothy är uppe hos husse i himlen och det känns tomt efter henne. Katterna släpper jag inte in så jag har fina och vackra stenhuset för mig själv.
Under natten och i morse har det kommit rejäla regnskurar, tyckte jag hörde åska också. Bra att det regnar, men störtskurar är inte bra. Aldrig är man nöjd!

I onsdags gav jag mig ut på en längre och jobbigare vandring än de flesta av mina vandringar. Två vandringssträckor skulle knytas samman med den sträcka som jag berättade om i förra blogginlägget. Jag kallar den ”julvandring” därför att ostadigt väder är på gång så det blir ingen mer vandring före juldagarna.

Vi har också korta dagar även om de inte alls är så korta som uppe i norr. När jag började vandra uppåt hade månen inte gått och lagt sig än:

…och nere i en liten dal eller kanske mer en sänka dröjde sig morgondiset kvar:

Jag upptäckte med en gång att det var väldigt blött. När vi inte fått regn vid kusten har det regnat uppe i bergen samt morgon- och kvällsdimma bidrar med fukt. Detta konstiga år med bl a den hetaste sommaren nå’nsin i Grekland levde en del med undantagstillstånd pga vattenbrist och vi andra oroade oss för att vattnet skulle ta slut. Då blir man så tokigt glad när man möter vattenpölar så man bara måste ta ett foto!

Emellanåt fick jag kryssa mellan mindre pölar och ibland balansera på vägkanten när jag mötte en mindre sjö!

Så var det dags för fika vid kapell och det kändes i benen att det gått uppför! Efter förbindelsesträckan var det dags för en sträcka som jag inte vandrat på några år. Den går en liten del i skog och en del på en slänt i en mindre ravin. Innan jag kom in i pinjeskogen vände jag mig om. Minns du kapellet i förra blogginlägget som inte syntes? Nu gjorde annat väderstreck att jag kunde skönja det, men det ligger verkligen gömt:

Som vanligt bjöd landskapet på magiska vyer, här två (missa inte lilla molnet ute i högerkanten!):

Det är en hel del år se’n jag vandrade denna sträckan och det är lustigt hur minnet kan spela en spratt. Jag trodde en stund att jag gått vilse för en bit kom jag inte alls ihåg!

När ravinen öppnade sig och det kom en liten väg med gräs i mitten så fanns det blommattor överallt. Små, små gul blommor som tillsammans lyste ikapp med solen:

Så var jag tillbaka i byn där jag startade ett antal timmar tidigare och slank in på kafenio där man också kan få lunch. Och den var så god och satt som en smäck!

Underbart att vara ute, härligt att se blötan, ljuvligt med fågelsång som blandades med rösterna och motorljuden i olivlundarna. Och getterna i lilla ravinen som glodde ”vad är det där för en tokig tvåbening?”. Trots att jag vandrar så mycket och är i bra form så kändes upp och ner i benen da’n efter, men det är en bra känsla.

Glada barn
Jag har nämnt det tidigare i bloggen, men vill ta med det igen. I år var det femte året som min fd språklärare mailade till gamla och nya elever att den som ville kunde bidra med valfri summa till julklappar till barn som inte har det så lätt. 98 människor från 19 länder deltog och de bor i 38 byar och städer i Agios Nikolaos och Ierapetras kommuner, några bor utomlands. Vi fick ihop 2 205 euro som han shoppar för efter att ha pratat med de som ska ta emot julklapparna. Det är barnhemmen i Neapoli och Agios Nikolaos, barn som är kända av Röda Korset och kommunerna som att de lever i utsatta familjer, särskolan i Ierapetra m fl. Så 264 barn kommer att få lite extra glädje nu vid jul.

Jag berättar inte det här för att framhålla oss eller ”hurra vad vi är bra” utan för att det får mig att fundera över olika samhällssystem. Oavsett om något är statens och kommunernas ansvar kan vi väl alla hjälpa till att ge en medmänniska glädje? I Sverige har vi valt att betala det mesta via skatten, se’n är det myndigheternas ansvar. ”Välgörenhet” blev fult i och med arbetsrörelsen, ingen skulle stå i ”tacksamhetsskuld”. Men kanske ett system där man lägger allt på myndigheterna fjärmar oss från varandra? När man betalt sin skatt behöver man inte tänka mer på det. Eller dem. Och om man bryter ner ordet ”välgörenhet” så hur kan det vara fel att göra väl? Att hjälpa nå’n annan, att skänka glädje?

Ingen kan göra allt men alla kan göra nå’t.

Ha en skön fjärde advent! Var rädd om dig och andra!