Känner du till Stefan Andhé? Han är journalist, författare och kåsör. Vi har en sak gemensamt: vi älskar den svenska tanten! Inte de nya moderna, hippa tanterna utan urtypen som inte längre finns.

En sökning på internet på ”tant” gav mig bl a
Barn kan använda ordet tant, dels om släkting och vuxen kvinna i föräldrarnas bekantskapskrets och dels om en obekant äldre kvinna. I vardaglig betydelse avser ordet en kvinna i medelåldern eller äldre. Det uppfattas numera ofta som lätt nedsättande eller ironiskt om en kvinna använder ordet om sig själv.
Det är väl inga barn som säger ”tant” numera, men nedsättande eller ironiskt – varför det?
Har ”tant” alltid klingat dåligt?
På 1940- och 50-talen var det ett neutralt begrepp, en titel för vuxna som man inte var du med, och lite av en hederstitel.
När blir man ”tant”?
Tant är ett tilltalsord som traditionellt användes särskilt av barn till kvinnor i 40 års åldern och uppåt; motsvarande ord för män är farbror. I vardaglig betydelse avser ordet en kvinna i medelåldern eller uppåt.

Den svenska tanten kändes igen på sina kläder. Hatt, kappa, halsduk, lämpliga skor och handväska på vintern – allt mörkt och neutralt. På våren och hösten kom det ljusa fram: hatten, kappan, sjaletten (som ersatte halsduken), handväskan och skorna. På sommaren byttes kappan mot en fin kofta och om det var riktigt varmt och vindstilla kunde hatten lämnas hemma. Sommarskorna var skor (inte klumpiga sandaler med tjocka remmar) med öppen tå och dito häl. Alltid nylonstrumpor och lagt hår (som kunde fått hjälp av en lätt permanent). Blommiga och mönstrade klänningar (de som senare föraktfullt fick namnet ”tantklänning”) i praktiska material.
Givetvis var hon ”klädd” när hon skulle göra ärenden på sta’n och träffa en annan tant (svenska tanten hade inte ”väninnor” eller ”kompisar”) på konditori. Där utväxlades de senaste stora världshändelserna ganska snabbt (en hel del av dem påverkade ändå inte svenska tanten) för att se’n avhandla de lokala nyheterna. Hon var kanske inte så ”medveten” som dagens människor tror att de är och vill utstråla, men hon kände folk i sin närmiljö och delade deras bekymmer och glädjeämnen om de så önskade. Hon hade alltid tid att lyssna.

På bussen fick man ett leende när man reste sig och gav henne sittplats. Om ingen reste sig stod hon. Den svenska tanten var nämligen inte sur, bara bestämd. Det är en himla skillnad! (det fanns sura och/eller elaka fruntimmer också förr, men de var inte tanter)
Hon bjöd alltid på något när man kom till henne. Saft till barn (och en frukt och karameller när man skulle gå), kaffe till vuxna. Kanske en kall öl om det var varmt (till vuxna, alltså). På förmiddagen passade det bäst att bjuda på smörgås, eftermiddag på kakor. Hon utstrålade värme och trygghet. Det finns nog ingen kram som är så go’ som den man kunde få av den svenska tanten! Den var generös och mjuk. Väldigt mjuk och omslutande.

Hon var en stöttepelare. Stod rak när det blåste snålt. Ordning och reda var honnörsord, därför kunde alla lita på henne.

Den svenska tanten var rakryggad och stolt. Hon skulle fnysa åt ”ålder är bara en siffra” och ”man är inte äldre än man känner sig”. Hon hade levt ett helt liv och var full av erfarenheter, kunskaper och livsvisdom. Och ålderskrämpor var något helt naturligt.
Hon skulle fnysa eller knycka på nacken åt andra ”moderniteter”. Som att jaga livet ur sig på gym. Att inte klä sig som det anstår en äldre person. Eller att allt ska vara ”digitalt” och hennes pengar inte längre har något värde. Sörja att konditorierna försvunnit och ersatts av kala, minimalistiska, stökiga lokaler där folk får sitt kaffe i muggar och stressar iväg. Jag tror att hon skulle ha en enkel mobiltelefon i handväskan, men sitta och pilla på den – icke!
Hon skulle säga: ”ja, ja, tiderna ändras” för det var hon väldigt medveten om – hon som levt sitt liv under de stora, revolutionerande åren då det kom elektricitet och andra ting som gjorde tillvaron lättare. Jag tror att hon skulle lägga till: ”men nu börjar det gå för långt”. Det finns de som skulle kalla henne ”gammalmodig”, framför allt de som vill vara ”med sin tid” och ”moderna” – det är ofta de som inte lyssnar på eller värderar erfarenhet och livsvisdom (utom möjligen sin egen). Hon skulle säga att vi måste vara rädda om barnen samt välkomna alla som vill göra rätt för sig och hjälpa medmänniskor som har det svårt. Hon kunde inte nå ut i världen utan betalade varje månad en peng till Röda Korset. Man gör vad man kan. Man delar med sig.

Jag saknar henne. När allt ska vara lika och alla ska ha allt oavsett var i livet de befinner sig och alla ska vara ”unga” så uppstår en likriktning. Livet har olika skeenden. Jag är 66 år, i perioden kallad äldre och aspirerar på att vara tant! Jag skäms inte för min ålder utan är tacksam över mina 66 år. Det är ju inte alla som ens får så många år. Jag gläds över att fortfarande kunna traska i berg, men vet att det inte kommer att vara så för evigt. Inget är för evigt, vi borde sluta behandla tiden och livet så och värdesätta det vi har och har haft. Jag har samma stolthet som den svenska tanten över mina kunskaper och min livserfarenhet och är fortfarande nyfiken och vetgirig. Vem vet hur länge det varar, innan man vet ordet av kan man befinna sig i demensens dimma.

Ha en skön vecka! Var rädd om dig och andra!