Här ett försök att samla några tankar, ögonblick, lustifikationer. Det är som små skärvor här och där under vistelsen. Svårt att sätta en bra och tydlig rubrik och det blir antingen en röra eller en fin mosaik. Nu kör vi!
När jag besöker palats, slott och andra byggnader med dekorationer även i taket – kan jag då lägga mig på golvet för att njuta i lugn och ro utan nackspärr? Blir man utkastad, tro? Kan nå’t värre än det hända? Om du läser om en tokig turist som lagt sig på golvet nå’nstans och aktiverat säkerhetslarmet så vet du vem det är.
Många är så känsliga för ålder, titlar osv. Jag gillar att gå omkring och bli tilltalad ”Madame”. I och för sig lite märkligt med ett franskt ord i Italien, men jag känner mig lite upphöjd och respekterad. Skönt speciell och uppmärksammad.
På Capodimonte i Neapel skulle jag försöka få in hela palatset på ett foto. Det lyckades inte. Jag backade, men det hjälpte föga. När jag sänkte kameran fick jag syn på en blåklädd man med en visselpipa i munnen. En parkvakt på väg att påkalla min uppmärksamhet om att gräset inte fick beträdas (fanns få skyltar och ingen precis där i närheten). Vi log mot varandra medan jag såg till att snabbt komma ut på gången igen. Så tacksam att han inte hann blåsa och därmed påkalla alla parkbesökares uppmärksamhet… Han kom med på fotot, står där till höger.
Alla utlänningar är inte utlänningar. Liksom. I biljettkö på tågstationen hörde jag svenska bakom mig, vände mig om och hejade varpå modern pekade och sa till sin lilla flicka: ”Hon är också från Sverige!” Jag hade plötsligen förvandlats till en sevärdhet (kanske kunde tagit inträde!).
Stod och fotograferade den här knasigt branta gatan i Neapel när ett par passerar och jag hör ”…en gata…” på svenska. Vände mig om och sa att jodå, jag fotograferar en gata.
Man vet aldrig vad det är för folk man har omkring sig.
Vid en lunch i Neapel fick jag syn på den här: kran för fatvin! Jag har aldrig sett en så’n, bara kran för fatöl. Min första tanke var att det skulle vara praktiskt att ha hemma! Men så funderade jag en stund till och kom fram till att praktiskt ja, hälsosamt nej. Det hade varit lite väl lättillgängligt.
Frida berättade senare att de finns i Sverige.
Väntade på tåget till Rom när jag på monitor ser att det ska hållas folkomröstning 22-23 mars. Undrade om det kom att påverka våra planer i Rom (vilket det inte gjorde). Nyfiken och vetgirig som jag är var jag bara tvungen att ta reda på vad som var på gång. ”Man lär sig nå’t nytt varje dag”. Jag hade aldrig hört talas om bekräftande folkomröstning! Ett nytt lagförslag hade röstats fram i parlamentet, men det hade inte uppnått nödvändiga 2/3 majoritet. Då måste de fråga folket – ska vi gå vidare med förslaget eller inte. Resultat: inte. Så lagförslaget fick läggas i ett arkiv nå’nstans.
Jag undrar över hur människor som inreder badrum fungerar. I mina två boenden fanns mitt emot duschen en stor spegel. Det är inte alls trevligt att stiga ur duschen och se sin bleka och något överviktiga överkropp i kall, skarp badrumsbelysning. Är det dessutom morgon så kröns eländet av en knopp som har en förtvivlad och yrvaken min. Ingen bra start på da’n!
Både i Italien och Grekland är det vanligt att träffa på skolklasser ute på sevärdheter. Historieundervisning på plats. Fast ibland undrar jag om en del av dem lär sig så mycket medan de stor del av tiden pillar på sina mobiler. Kan inte vara inspirerande och tacksamt att vara lärare för pillarna.
Det finns små altare och helgonbilder lite varstans och de är nästan uteslutande tillägnade Maria, Jesu moder. De är i olika skick och åldrar. Och de används. Detta passerade jag i Neapel.
Ibland stöter man på andra dekorationer på fastigheter som den lite nonchalante och självmedvetne charmige karlen på en vägg i Trastevere. Vem han är? Ingen aning. Vacker målning/graffiti i vilket fall som helst.
Ibland väcker en gatumålning ens nyfikenhet som den här i Neapel:
Född i Neapel, arbetade som karabinjär i Rom. År 1943 sker en explosion, en SS-soldat dör, SS tror att det är ett attentat, tillkallar karabinjär vilket betyder Salvo d’Acquisto. Han konstaterar att det var en olycka, SS-männen nöjer sig inte utan griper 22 personer som nekar till att känna till nå’t om händelsen. Strunt vilket, SS behöver syndabock. De 22 beordras börja gräva en grop. Salvo förstår att de sedan kommer att avrättas så den 23 år unge mannen stiger fram och tar på sig attentatet som alltså var en olycka. Han arkebuseras. Räddade 22 personer. Modigt, eller hur?
Postumt tilldelades han en av de högsta italienska utmärkelserna, Medaglia d’oro al valor militare, som delas ut för enastående och i alla avseenden efterföljansvärda exempel på uppvisat mod i krig.
Visste du att två personer kan använda och ”läsa” Google Maps gps på helt olika sätt? Nä, visste inte jag heller. Frida och jag upptäckte att så var fallet för oss två. Så istället för att lägga energi och tid på att tjafsa bestämde vi vem som var boss. Jag måste erkänna att jag, som vanligen reser ensam och dessutom är äldst av oss två, oftast lämnade över till Frida. Jag bara vankade omkring och kände mig fri och ledig. Inte riktigt rättvist, men jag fick inga klagomål.
Så här kan man reagera på illusionerna i kyrkan i Sant’Ignacio. Den ena har tappat hakan, ser nästan ut som om jag tappat förståndet och det kändes lite så, faktiskt. Den andra visar ett stort leende – kanske på gränsen till galen av att gränsen mellan verklighet och illusion suddats ut:
Det blev fler chocker! Här har jag fått in vinlistan på Vanda. Titta noga på storleken och tjockleken! Som en stor vinbibel! Vad jag valde till slut? Jag la ihop vinbibeln och bad om ett glas vitt. Det var väldans gott!
Precis så här mysigt och härligt är det att vara i Rom! Ren njutning, här extra mycket njutning med fint väder, lyckad dag, smarrig kaka och go’ dryck.
Underbart är kort och därför tar det slut alltför snabbt. Detta var mitt femte besök i Rom och andra i Neapel. Fridas andra besök i Rom. Vi har båda varit i andra delar av Italien. Jag kommer att återvända till Rom! Önskelistan på upplevelser är lång och inte har den blivit kortare efter att ha läst Bo Lundins ”Om Rom” (sjunde omarbetade upplagan utgiven 2021). I förordet skriver han ”I mer än sextio år har jag vandrat runt i Rom, oftast en gång om året, ibland bott där en månad, ibland bara övernattat på väg någon annanstans.” Så jag är inte ensam om att vara förtjust och förförd. Jag vet att det finns de som tycker att man ska se nya platser hela tiden, men jag är en återvändare. Tycker om att grotta ner mig, att lära känna en plats på djupet där jag känner mig hemma. Och i just Rom finns alla tidsåldrar, konstnärer, skulptörer, historia, konkubiner, skandaler, go’mat och dryck… Helt enkelt allt samlat på en plats. Det är underbart!
Det finns andra resmål på min önskelista, men det är en kort lista.
Jag har bara ett bekymmer som är ett orosmoln: jag kastade inget mynt i Fontana di Trevi denna gång. Kommer jag ändå att återvända? Jag kan bara hoppas!
Ha det gott! Var rädd om dig och andra!
Foton på min flickr-sida: Album Rome and Naples 2026
ia mitt i livet 