Det blev många Boktips i år, många böcker lästa! Många orter och länder besöktes, många möten med olika människor, mycket underhållning, glädje och tårar. Och inte att förglömma alla lärdomar och insikter. Jag kan faktiskt stå ut med att det kommer en tid när jag inte kan vandra längre, men måtte jag alltid kunna läsa!

Tidigare boktips finns uppe i menyn under Boktips!

Den hemliga bibliotekarien i Lissabon (Madeline Martin)
”Ava trodde att hennes arbete som bibliotekarie på Library of Congress skulle innebära ett lugnt, rutinmässigt liv. Men ett oväntat erbjudande från USA:s militär för henne till Lissabon med ett nytt uppdrag: att samla in värdefull information.
Samtidigt, i ockuperade Frankrike, har Elaine börjat som lärling på ett tryckeri som drivs av medlemmar i motståndsrörelsen. Det är ett jobb som vanligtvis är förbehållet män, men under kriget har dessa regler blivit bortglömda. Elaine vet att nazisterna letar efter tryckeriet och dess tryckare för att tysta dem.” (bokus.com)
Under väldigt olika förutsättningar kämpar båda för att hjälpa till under andra världskriget. I neutrala Portugal är visserligen säkerhetspolisen på alerten men ingen ransonering. Lissabon är fullt med flyktingar som väntar på en plats på ett fartyg till USA. I Frankrike har de inte mat för da’n och nazisterna är ständigt närvarande. Avas och Elaines tillvaro må vara olika, men de kommer att hjälpa samma människor att fly och får kontakt via ett kodat meddelande. Spännande och visar att förutsättningarna är så väldigt olika i krigstider beroende på var man befinner sig.
Rekommenderas!

Molnfri bombnatt (Vibeke Olsson)
Oj, det här var en bok som inte lämnat mig än och jag fick ha ”smältpaus” innan jag började på en ny bok. Detta är berättelsen om Hedwig:
”En höstkväll 1993 står Hedwig Johansson i fönstret och hör skinnhuvudena skandera nedanför på gatan: Sieg Heil! Sieg Heil! Återigen hör hon de röster som för mer än femtio år sedan skrek detsamma, men då på en gata i Mainz i Tyskland. Hedwig förstår att nu är tidpunkten inne att berätta den historia hon så länge burit på, nu när det finns röster som dagligen påminner henne om den tragedi hon bevittnade på så nära håll.” (bokus.com)
När Hedwig är tio år, 1933, anhölls hennes far och transporteras till arbetsläger. Brott: han är socialist. Han och övriga familjen är tyskar. Detta är alltså en berättelse utifrån en tyskas perspektiv. Och det startar så många tankar! Hur mäter man lidande? Bombningarna av London känner vi alla till, men de allierade bombade sönder och samman städer i Tyskland och Italien – var det ”rätt” och ok eftersom de var fienden? Och kan en ung flicka verkligen gå in i partiet? Varför hamnar hon ändå i Dachau? Hur postgång i krigstid kan slå sönder två människors gemensamma liv. Hur såg det egentligen ut i Tyskland efter första världskriget? Och idag – lider ukrainska föräldrar, makar och barn mer än de ryska? Det är en bok som verkligen rör om i känslor och tankar, bl a hur lätt det är att välja ”sida”, dra alla över en kam och andra snabba bedömningar.
Boken innehåller flera hjärtskärande situationer, men en som jag tycker mycket om är denna (1994): Hedwig går ner till en kiosk för att handla och blir omringad av tre unga, svenska nynazister som tycker att blatten (Hedwig som bott över 40 år i Sverige) ska resa ”hem”. Hedwig tar ett djupt andetag och kraft nerifrån knäna och säger till dem att om de ska gå runt och skrika Sieg Heil o likn kan de i alla fall uttala det korrekt. De droppar av. Jag upptäckte när jag läste det att jag knutit min hand och sa högt: Ja, Hedwig, bra!!
Vibeke Olsson skrev boken i början av 90-talet när unga människor, många skinheads, drog fram i Sverige med sin rasism. I Lund gick vi inte ut den 30 november för då var sta’n ett slagfält mellan rasister och motdemonstranter, Och ändå sitter SD i riksdagen. Jag undrar om Olsson ens kunde föreställa sig en så’n förfärlig utveckling. Det kunde väl ingen av oss, vi trodde och hoppades att det var övergående.
Rekommenderas varmt! Läs den – den ger så värdefulla perspektiv på konflikters olika sidor, medmänsklighet och att inte rakt över ”köpa” segrarens version. Den berör och upprör!

Tyst skrik (Angela Marsons)
Efter böckerna om andra världskriget behövde jag en kriminalroman. Marsons var en ny författare för mig, men hon har varit författare länge. Gått över till kriminalromaner från relationsromaner (det står så, jag vet inte riktigt vad det är för sorts romaner). En rektor hittas död i ett badkar och den ena hemligheten efter den andra rullas upp. I centrum står ett gammalt barnhem.
Det är inget fel på intrigen eller spänningen, men jag fastnar inte för hennes huvudperson Kim Stone. Författaren skriver i efterord att ”…någon som du skulle vilja ha vid din sida”. Nej, jag skulle inte vilja ha Stone vid min sida, varken som arbetskollega eller vän.
Så nej, jag kommer inte att läsa fler av Marsons.

Att köpa en dröm (Marguerite Yourcenar)
Tillbaka till krigsåren, men nu i Rom:
”I Att köpa en dröm knyter Marguerite Yourcenar samman ett knippe människoöden genom ett mynt som vandrar från hand till hand. Mor Dida söker skydd i en portuppgång med sina osålda blommor i väntan på att åskvädret ska dra förbi. Den prostituerade Lina vandrar tungt uppför trappan till läkaren för att få sin dom. Filmstjärnan Angiola ser i biosalongens mörker sig själv på filmduken och Giulio tänder sitt vaxljus i kyrkan. Fascismens skugga vilar över Italien och i centrum för handlingen står ett politiskt mordförsök.” (bokus.com)
Yourcenar ansåg själv att hennes roman var den första som visade fascismens verkliga ansikte. Där förlorar hon mig, jag tycker inte alls att romanen speglar fascismen. Mordförsöket tycker jag inte är centrum i handlingen utan det är människorna, individerna, och deras livsöden. Den handlar om människor som under ett dygn binds samman med ett mynt som vandrar som en stafettpinne mellan dem. Några känner varandra, några är främlingar. Människor som vi ibland kallar samhällets olycksbarn och de finns oavsett vem som har makten.
Och det är så gripande, så skickligt ihopvävt att boken är mycket värd att läsa.

Den onda abbedissan (Kenneth Westlin)
En märklig bok! Westlins uppfattning om kloster befolkat av nunnor som super, svär, tillfredsställer varandra, är allmänt elaka är mycket märklig och onyanserad. Han ger ut sina böcker på eget förlag vilket man får se som driftigt och modigt. Bara synd att han inte har någon korrekturläsare el likn anställd. Boken är språkligt jobbig att läsa med alla sina stavfel, meningsbyggnadsfel, särskrivningar osv.
När jag gav upp stod min e-bokläsare på 46 % läst. Förstår inte varför jag inte slutade tidigare.

Dit du går, följer jag (Lina Nordquist)
”Vid sekelskiftet 1900 flyr Unni, Armod och lille Roar från Norge för att finna ett nytt hem. I Hälsingland slår de sig ner i ett ödetorp i skogen mellan människoland och vildmark. Den lilla flocken tvingas huka under naturens och skogsbondens brutala nycker i det nya landet med blå berg och svartmörka skogar.
Mer än sjuttio år senare sitter Kåra vid köksbordet som Armod byggde. Hon planerar tillsammans med sin svärmor Bricken begravningen för sin svärfar Roar. Vad var det egentligen som hände för länge sedan, när Roars föräldrar kom till huset? Unnis och Armods kärlek var större än allt. Kåras oro är lika stor. Nu vill hon bryta tystnaden och avslöja hemligheterna. ”Dit du går, följer jag” är en dramatisk historisk roman om hur beroende vi alla är av varandra och om kärlek över alla gränser.” (bokus.com)
Unni och Armod är lätta att ta till sig. De startar ett nytt liv vilket de är tvungna till pga Unni. Deras kärlek är verkligen speciell. Varm och djup. Jag har betydligt svårare för att ta till mig Kåra. Känner till slut att jag inte kan bli överraskad, men då får jag veta Roars och Brickens hemlighet som fick Unni att gå till skogs….
En berättelse som jag trots allt var på väg att ge upp då och då. Jag vet inte vad det är med Norrland, men böcker, filmer osv därifrån är ofta så tunga, mörka, svårmodiga, fåordiga. Fulla av tristess – nog finns det väl ljus och glädje där uppe också? Det som höll mig kvar var främst Nordquists ljuvliga språk.
Klart läsvärd!

Julaftons morgon började jag på min julklapp till mig själv: Louise Pennys 19:e bok om Gamache ”The Grey Wolf”! Du som följt Boktips vet att Penny och Gamache är mina absoluta favoriter. Hon hade ett uppehåll så det kom ingen bok 2023 vilket ju gjorde denna så väldigt efterlängtad. Och hon håller på att skriva nästa som kommer i oktober 2025!
Nu gäller det att läsa sakta och njuta länge!!!

Ha en skön helg! Var rädd om dig och andra!