Det lackar mot jul (ett uttryck jag aldrig förstått) och det finns ingen bättre julklapp än en bok så här några tips! Min nya hobby, släktforskning, tar en del tid, men läsa finns det alltid tid till.

Tidigare boktips finns uppe i menyn under Boktips!

Kärlekens idioter (Emma Hamberg)
”En saga om några människor som tror de vet precis hur de ska rädda sig själva. Men när Gertruds kastanjeträd försvinner spårlöst, helt utan logiska förklaringar, blåser även våra vänners räddningsmanualer bort. Kontroller tappas för att aldrig hittas igen, 30 000 böcker dyker upp, nycklar till gömda portar upptäcks och hjärtan börjar slå så högt att marken i Lilla Bävan skakar.” (bokus.com)
Jag tyckte mycket om hennes böcker om Agneta, framför allt den första. Så jag hade nog för höga förväntningar. Visst, glimten i ögat finns och jag fastnade speciellt för Gertrud, men nå’nstans i mitten går den på lite tomgång. Med detta persongalleri med fyra så olika människor borde hon ha kunnat göra mer, utveckla mer. Jag förstår att närmandet mellan JP och Simona är huvudhandlingen, men den blir något utdragen. Och lite tjatig.
Helt klart läsvärd! Jag kommer att läsa fler böcker av Hamberg när andan faller på.

Älskade Betty (Katarina Widholm)
Fjärde och sista boken i serien om Betty.
”Året är 1955 och det har gått fyra år sedan Bettys make Olof avled. Dottern Martina är nu 17 år och lika gammal som Betty var när hon kom till Stockholm för att arbeta som hembiträde. Martina spås en lysande framtid som sångerska. Sonen Anders är en klipsk liten kille men har problem i umgänget med skolkamraterna. Saknaden efter Olof är stor och Betty plågas av skuldkänslor för det som hände mellan henne och Martin Fischer i Köpenhamn. Hon skjuter undan sina tankar och förbjuder barnen att prata om Olof, men till slut tvingas hon ta tag i sitt förflutna.” (bokus.com)
Jag har läst alla böckerna med stor behållning. De är historiskt viktiga och givande böcker som handlar om en helt vanlig människa för inte så många år se’n. Betty lever i Stockholm, men det är så mycket jag känner igen från min egen barndom, från mor, farmor och mormor även om vi bodde i byar på Österlen. Första boken börjar 1937 och det är faktiskt inte ens 100 år se’n! Widholm har lyckats hitta tidstrogna uttryck och ordval vilket gör det ännu roligare att läsa.
Jag skrev om de tre första böckerna i Boktips 6:2023.
Läs! Antingen för att minnas eller för att lära något om generationer som inte är så långt borta tidsmässigt.

A refiner’s Fire (Donna Leon)
När två tonårsgäng arresteras efter att ha drabbat samman våldsamt i en av Venedigs campi, är sonen till en lokal hjälte inblandad. Men kommissarie Guido Brunetti upptäcker att Monforte kanske inte är en sådan hjälte trots allt. En av Brunettis kollegor utsätts för en juridisk attack. Snart upptäcker han det fula hyckleriet kring Monfortes förflutna, som kulminerar i ett brinnande möte mellan två gäng och ett sista tillfälle till försoning. (fritt efter bokus.com)
Alltid en fröjd att läsa Leon! Hennes böcker katagoriseras som ”deckare”, men det är inte den typiska deckaren. Ibland saknas mord, men det finns alltid ett brott även om det inte går att lagföra. Hennes böcker skulle också kunna kallas ”guidebok” för här får läsaren mängder med uppslag till att upptäcka Venedig – den stad hon utnämnt till världens vackraste (och att hon älskar den lyser igenom i böckerna!), men som hon efter 34 år lämnade 2015 pga överturismen.
Denna senaste boken (jag vet inte vad den heter på svenska) är lika bra som de tidigare även om ironin inte är lika vass, Patta är förändrad vilket förvirrar alla, även läsaren, och signorinna Elettra fått ta ett steg tillbaka. Jag tycker mig skönja en sorg över gängbildning och sysslolösa ungdomar.
Rekommenderas varmt, men börja med första boken! Varje bok har avslutade fall, men för att följa Brunettis familj, arbetet på polisstationen och Venedigs förändring bör de läsas i ordning. Och allra helst på det språk hon skrev dem – engelska.

The Mercy Chair (M W Craven) (svensk titel Nådastolen)
Av en tillfällighet är kriminalinspektör Washington Poe på plats när liket efter en mördad grävts upp av grävlingar på en lantlig kyrkogård i Cumbriatrakten, gömd under en kista i en grav. Kråkor och andra asätare har gett sig på kroppen, och de svarta fåglarna hemsöker Poe i hans mardrömmar. Fem månader senare påträffas ännu en död man, under andra men inte mindre morbida omständigheter. Offret, Cornelius Green, har bundits vid ett träd, den så kallade Blixteken, och stenats till döds. Utredningen blir en härva som avslöjar en koppling till Greens religiösa kult Jobs barn, tatueringar som är nå’n sorts kod som Tilly måste lösa, en förfärlig familjetragedi sexton år tidigare, en person som ska studera Poe och Tilly. (fritt efter bokus.com)
Det är svårt att beskriva handlingen för det ena griper in i det andra. Och jag vill ju inte avslöja för mycket! I denna berättelsen är definitivt Poe huvudpersonen och hans partner Doyle och kollega Tilly får ta ett steg bakåt. Lite synd för jag tycker väldigt mycket om Tilly! I botten ligger religion utövad i kult av karismatisk ledare, dysfunktionell familj som skapat mycket skadade barn. Enligt Craven själv är det hans mörkaste bok om Poe och Tilly och jag håller med. Samtidigt så finns det också ljus och normala hyggliga människor som väger upp. När man tror att lösningen är levererad tar hela berättelsen en ny, helt oväntad vändning! Och det slutar med en s k ”ciffhanger” – blir det fler böcker om Poe och Tilly, tro?
Rekommenderas, men se upp – det är mycket svårt att lägga den ifrån sig…

Mannen utan skugga (Joyce Carol Oates)
”I Mannen utan skugga utforskar Joyce Carol Oates hjärnans och hjärtats mysterier. Var sitter kärleken? Och vad betyder minnet för förmågan att älska en annan människa? Den 17 oktober 1965 klockan 09.07 möter Margot Sharpe den karismatiske Elihu Hoopes för första gången. Hon är en ung ambitiös neuropsykiatriker, han en trettiofemårig man vars korttidsminne har ödelagts av en hjärninflammation. Margot viger sitt liv och sin karriär åt den exceptionelle patienten och blir allt mer besatt av de möjligheter Projekt E.H. rymmer. Mannen utan skugga är en roman om ensamhet, forskningsetik, passion, åldrande och minne.” (bokus.com)
Ibland nämner jag böcker som jag inte alls tyckt om och varför. Här är jag väldigt delad! Det är intressant och tankeväckande, men berättas väldigt kliniskt. Berättelsen griper mig inte, ingen av personerna fångar mig. Jag finner också att jag har frågetecken: om Eli kortminne bara fungerar i längst 70 sekunder så finns det saker han gör och säger som inte stämmer med det. Det finns ingen handling som tar sig framåt, men det är kanske en poäng för att understryka Elis situation. Jag var på väg att sluta läsa några gnger, men tänkte att det måste ju hända nå’nting men nej. Och när jag läst klart funderade jag över vem som var mest tragisk – Margot eller Eli.
Läsvärd.

Jag går som katt runt het gröt! Har köpt Louise Pennys 19:e bok om Armand Gamache ”The White Wolf”. Det dröjde två år mellan bok 18 och 19 så den var väldigt och otroligt efterlängtad. Ska jag suga på karamellen länge och vänta med att läsa den till juldagarna (som en julklapp till mig själv) eller ta tag i den nu? Juryn överlägger fortfarande.

Ha en skön helg! Var rädd om dig och andra!