Demokrati är ingen självklarhet och kan försvinna från en dag till en annan. Rätten och skyldigheten att rösta är medborgarens påverkansmedel och deltagande. Både demokratin och rösträtten är viktiga att värna och försvara. Även om det inte finns någon man kan ge sin röst till kan man rösta blankt som en signal till makten och ett sätt att uppfylla röstskyldigheten och försvara rösträttigheten. Den som inte röstar kan inte komma efteråt och klaga och gnälla. Om man inte deltar har man förbrukat den rätten. Jag vet allt det där. Och jag håller med. Utan problem eller invändningar. Och ändå kan jag inte förmå mig att delta i helgens EU-röstning.

Det är svårt och jag känner mig delad där den ena delen skäller på den andra som säger att nej, det går bara inte. Missförstå mig rätt, jag är EU-vän! Grunden för EU, dvs att det är ett fredsprojekt, är så vettig och självklar. Det är bättre att människor pratar med varandra och samarbetar än att de kastar bomber på varandra och förstör byggnader, mark osv. Det finns så mycket bra i EU! Men. Ändå kan jag alltså inte förmå mig att rösta, att delta. Det är tre företeelser som hindrar mig, som ligger som stora stenblock på min EU-väg.

Det första – hur kan den som är emot EU få lov att ställa upp och bli invald? De har bara ett syfte: söndra och avveckla. När de väl kommit in kan de börja stoppa förslag, dra i långbänk, lobba – kort sagt tjäna sina egna intressen. För mig är det lika galet som om en ateist skulle bli invald i kyrkofullmäktige. Eller en stendöv kräva att få medverka i en symfoniorkester.

Det andra – när kriget bröt ut på allvar i Ukraina var EU snabbt där med stöd och hjälp i olika former och, framför allt, sanktioner. Helt rätt och i linje med att främja fred. Nu har vi en vidrig situation inte långt från EU: Gaza. Sedan ett par månader har människorna där ingenstans att ta vägen och är sittande mål för israeliska bomber och granater. Sanktioner? Inte en enda. Stå upp för EU:s värderingar och grundbult!
Här är EU:s egen lista över aktuella sanktioner.

Det tredje och största – det som pågår i Dödens hav som Medelhavet kallas och där EU:s ”yttre gräns” finns, dvs mot den del av världen som vi helst vill glömma bort. Spanien kämpar på, mestadels med drogsmuggling. Italien kämpar på, där nya politiska ledningen bl a förbjöd NGO-fartyg som inte är registrerade i Italien att angöra italiensk hamn (kan vara ett borttaget förbud – jag är inte så uppdaterad på Italien). Grekland har under nästan ett decennium utfört push backs. Push backs innebär att människor i båt funnen på grekiskt vatten trycks tillbaka på turkiskt vatten eller människor som lyckats ta sig iland på grekisk mark samlas ihop, sätts i sjöodugliga farkoster och trycks tillbaka in på turkiskt vatten.
Minns du den stora ”olyckan” i juni ifjol då en båt med uppskattningsvis 750 människor ombord sjönk? Här ett blogginlägg några dagar efter olyckan. Det blev inte offentligt vad utredning kom fram till, men mycket pekade på passivitet från grekiska kustbevakningen och Frontex. Chefen för Frontex fick avgå, men inte så mycket mer hände. Nio egyptier greps misstänkta för att vara människosmugglare. I veckan kom Ahmed Alkwrab och de tio andras fall upp i domstolen efter att de suttit häktade (frihetsberövade) i 11 månader. Det tog inte domaren många minuter att ogilla åtalet och de var alla fria.
Hur blev det efter ”olyckan”? Jo, det fanns plötsligen gott om artiklar där grekiska kustbevakningen tagit omhand människor som de fann på grekisk mark. De sattes inte i båtar utan fördes till läger där deras ansökan registrerades. Jobbade Grekland plötsligen ”by the book”? Givetvis inte. Grekland kände sig nog tvunget att ”bättra på sin image”. Push backs ute till havs var lika förekommande som före olyckan, men det talades det tyst om.
Jag hoppas att de som håller ett öga på vad som händer i Medelhavet också bevakar Greklands nya ”problem”: båtarna som anländer till Gavdos, den lilla ön söder om Kretas sydvästkust. Blir det också push backs? Till vilket land i så fall?
Hur agerar de ytterst ansvariga i EU? Ylva Johansson, EU-kommissionär med ansvar för inrikes frågor, sa för ett par år se’n att om Grekland inte gjorde nå’t åt push backs (hon erkände i alla fall att de görs vilket annars ständigt förnekas av EU och Grekland) skulle bidrag till Grekland påverkas 1-2 månader senare. Inget hände. En annan figur är Margaritis Schinas, EU-kommissionär med ansvar för främjande av vår europeiska livsstil, grek som innan han blev invald i EU satt i regeringen för Greklands regeringsparti Ny demokrati (dvs de som utför push backs). Han hävdar bestämt att push backs inte utförs och att OLAF-rapporten var lögn samtidigt som han berättade att han inte läst den. Ändå sitter han kvar. Ursula von der Leyen, EU-kommissionens ordförande, uttalade 2020 att Grekland är ”EU:s sköld” och har vid olika tillfällen uttalat sig positivt om ”åtgärder” i Medelhavet.
Hörde du Ursula von der Leyens jubel i april då EU:s Migration and Asylum Pact gick igenom? Enligt henne var det ”historiskt”. Det kanske det blir, men troligen inte av de anledningar som hon tror. Här två inte så positiva källor: Amnesty och European Correspondent. Du känner givetvis till de avtal som EU träffat med några länder om att de får bidrag till att hålla antalet migranter till EU nere? EU-pengar. Alltså betalar du och jag. Här en rapport om hur människor förs bort och bl a dumpas i öknen utan mat och vatten.
Ofta uttalar sig ansvariga, inte minst grekiska regeringsmedlemmar, om de förfärliga människosmugglarna och hur grymma och omänskliga de är. De är egentligen bara värda att spotta på med tanke på hur de behandlar människor. ”Kasta sten i glashus….”. Givetvis kan människosmugglarna inte försvaras, men det vore klädsamt om EU insåg att de varit med om att skapa deras marknad eller i alla fall utvidga den markant! Jag syftar naturligtvis på transportöransvaret som infördes av EU. Om det lyftes bort skulle människosmugglarnas marknad krympa avsevärt och liv räddas.
NGO har det tufft i Grekland. Under en period lämnade Läkare utan gränser sitt arbete i landet eftersom det enligt dem var omöjligt att utföra pga att grekiska myndigheter ständigt motarbetade dem. De volontärer som av Grekland åtalades för bl a människosmuggling då de hjälpt människor, t ex från stränder till läger, har friats. Olika NGO bär vittnesbörd om situationen i östra Medelhavet och det finns engagerade människor som försöker lyfta fram det som sker. Jag följer en av dem, en norrman som driver Aegean Boat report. Hans enmannaorganisation har nu varit delaktig i att Europadomstolen för första gången ska ta upp till prövning två fall av push backs som gäller två ensamma tonåringar. Det är så glädjande att det lyfts fram och upp! Här kan du läsa om pojkarnas ”resa” och ”omhändertagande”. Vågar vi hoppas på en tydlig och rätt dom så vansinnet får ett slut?
Aegean Boat Report (hemsidan finns här) har dokumenterat en mängd fall med hjälp av vittnesuppgifter, foton och videos. Jag skulle kunna berätta om hur många otroliga händelser som helst, men min blogg räcker inte till. Tro för all del inte att dödsfall var koncentrerat till ”olyckan” ifjol! Det händer då och då att folk dör på sin väg till ett förhoppningsvis bättre liv.
En dag i veckan var jag på stranden, låg i solstolen och tittade ut över Medelhavet, dvs Dödens hav. Och det slog mig att det är skrämmande och ofattbart hur olika tillvaron kan vara för människor. En del badar med liv och lust, någon bara doppar sig för att få lite svalka, i stort sett alla njuter av att titta ut över det vackra havet. Och samtidigt sitter det människor i sjöodugliga båtar nå’nstans på samma hav med hopp om ett nytt och bättre liv blandat med fruktan att ramla i för det betyder en säker död.

Vad EU gör är olagligt enligt internationella lagar, regler och avtal samt grovt inhumant. Alla har rätt att få sin ansökan om uppehållstillstånd, och framför allt ansökan om asyl, prövad. Om det inte går att göra på ett främmande lands beskickning i personens hemland så har man rätten att göra det i ett annat land. Av detta följer att push backs o likn strider om internationell rätt. Plus att det är inhumant i sig men också på det sätt det genomförs med dokumenterade fall av misshandel, skottlossning mm. Vi måste börja diskutera detta, ta fram det i ljuset, inse och erkänna att det är fel men vi kan bättra oss. Och vi måste göra det utan att diskussionen flyter ut i andra delar som ”vi kan inte ta emot alla” o likn. Det handlar inte om det. Det är nästa steg efter det att människan tagits emot på rätt sätt och fått sin ansökan registrerad.

Människor har alltid förflyttat sig, förflyttar sig nu medan du läser detta och kommer alltid att förflytta sig. I Sverige utvandrade många till USA för att skapa sig ett nytt liv och en del hörsammade Englands rop på arbetskraft i början av deras industrialisering. Det är med dessa förflyttningar som idéer, kunskaper, filosofier, färdigheter, kompetenser, livssyn, kultur med mera, med mera sprids, berikar och förändrar. Vi var många som fnyste och fnissade när Trump sa att han skulle bygga en mur mellan Mexico och USA, men det är faktiskt precis det EU har gjort och gör med sin ”yttre gräns”. När blev vi så omedmänskliga? När glömde vi att lära av historien?

Jag kan alltså inte rösta för det vore ett stöd för det som pågår i EU som jag egentligen vill ta avstånd ifrån men inte kan eftersom jag är EU-medborgare. Man kan säga att jag står med ett ben utanför EU då jag vill ta avstånd från den del av EU som är olaglig (inte följer internationell rätt) och inhuman. Och det andra benet står i fredsprojektet och annat som är bra i EU. Jag vet att jag tänker fel, men jag får inte ihop de två delarna. Jag är så besviken. Så denna gång står jag över.

Tillägg söndagen 9 juni: Jag skrev detta blogginlägg i veckan, lät det ligga några dagar för att dels se om jag fått med allt jag ville få med, dels för att redigera (lätt att ta till överord som kan stöta bort läsare när man är engagerad och upprörd ). En dag upptäckte jag på svtplay ”Räddningen urartade: jag fick lägga ner kameran” där fotograf Henrik Hjort under sju minuter berättar om första gången i sin karriär som han fick lägga ner kameran. Det skedde under en räddningsaktion i Medelhavet, jag hörde för första gången talas om pull backs (i motsats till push backs). Jag upptäckte också Uppdrag gransknings ”Spelet om migrationen” som är tre halvtimmesavsnitt där vi får följa förhandlingsarbetet med migrationspakten i EU varvat med inslag från Medelhavet, bl a en kort intervju med den grekiske migrationsministern. Som ljuger utan darra på manschetten. Alla programmen kan ses i hela världen.

Till sist vill jag önska dig en bra söndag! Var rädd om dig och andra!