Ett högaktuellt ämne! Vi nås av artiklar där lokalbefolkning protesterar mot alltför mycket turism och dess effekter. Bara orden är en indikation om att nå’t är galet: från turism till massturism till överturism där det lokala inte får plats. Vi måste kunna diskutera utan att folk blir förolämpade och offensiva och börjar med argument som ”ska inte jag få resa”, ”bojkotta om de inte vill ha turisternas pengar” o likn. Det är hög tid att diskutera och agera för turismen minskar inte utan tvärtom får alltfler på vårt klot ekonomiska möjligheter att resa. Och de vill resa lika mycket som alla andra. Jag diskuterar inte här problemet utifrån klimatförändringar (för det kan jag alldeles för lite om) utan från de två sidorna: vad som händer med platser, dvs hur påverkar turism lokalt, och turismen i sig, dvs vad vill vi se och uppleva.

Det finns så mycket att säga om turismen i världen så ett blogginlägg räcker inte långt, men här några av mina funderingar.
Och, hör och häpna, det är ingen mänsklig rättighet att resa. Och det är inte mindre ”fint” eller icke-exotiskt att inte resa utomlands utan uppleva sitt eget land. Och jag är medveten om att jag är en del av problemet: dels som turist, dels som permanentboende utlänning.

Se gärna tv-programmet Utrikesbyrån – Turistjävlar! Det är bara en halvtimme långt och kan ses i hela världen på svtplay. Bland de medverkande tyckte jag att Anna Paula Jonsson var en intressant bekantskap. Hon studerar besöksnäring, arkitektur, stadsutveckling och urbanism vilket gör att hon har en mer sammansatt bild.
I ett inslag i programmet blir en person förvånad över att få höra att det bor människor i Venedig: ”Jag trodde att det var en attraktion!”. Först tänkte jag att hur okunnig och oinformerad får man vara, men så slog det mig att eftersom lokalbefolkningen tryckts ut från Venedigs kärna ser turister kanske mest andra turister. Så tanken att det bara är en attraktion är kanske inte så konstig!

Masstursim och överturism börjar bli ett stort problem. I Grekland har turistombudsmannen höjt sin röst vilket också lokalbefolkning som fått nog har gjort. Turistombudsmannens rapport togs minsann upp i en kort artikel i Sydsvenskan, bl a nämns ”På Santorini klagar till och med turisterna på att det är så många turister”.
Även Gotland har fått nog! Jag som kommer från Österlen vet hur de numera känner sig närmast invaderade under sommarmånaderna, framför allt i fiskelägena (Österlen är mycket mer än sina fiskelägen!).

Ja, hur vill vi ha det? Måste vi besöka samma platser allihop? Samtidigt? De vanligaste och mest kända sevärdheterna trummas in i oss. På nätet, i många bloggar och artiklar är det samma sevärdheter som lyfts fram, ofta med etiketter som ”får inte missa”, ”måste”, ”vackrast”, ”bäst” osv. Vi kanske ska låta nyfikenhet och intressen styra istället. Varför besöka konstmuseum om man inte är intresserad av konst? Varför besöka arkeologiska platser om man inte är intresserad av historia? Se’n är det en annan sak att ett besök kan vara en start på ett intresse, men det ska kanske föregås av att läsa på, titta på bilder och foton innan man lägger tid och pengar på ett besök.
När jag skulle till Neapel tänkte jag att det finns väl personliga tips i bloggar, men hittade bara en blogg som tog upp mer personliga tips vid sidan av de stora, kända stråken. Jag hade dessutom tur att få tips av en italienare och en lokal källa är ofta den bästa och mest spännande.
Jag tycker att vi alla, framför allt kanske på sociala media och nätet, har ett ansvar att hjälpas åt med att smeta ut turismen. Egna personliga tips och upplevelser kan vara en väg. Världen är så mycket mer än de kända sevärdheterna – den är också alla de andra sevärdheterna!

Något som nämns i Utrikesbyråns program är att det görs försök att reglera turister på plats, bl a nämns Petra i Jordanien. Där är besökarna nu så många att deras svett (!) fräter bort sandstenen, men turisterna följer inte reglerna. Det har jag själv förvånats över så många gånger! Vad är det som är otydligt eller svårt i de här två skyltarna vid kyrkor:

Något vi måste fråga oss: vad vill vi möta när vi reser? Vill vi upptäcka, få ta del av kultur, historia, traditioner? Väster om Ierapetra ligger byn Mirtos som är, enligt mig, i en farlig utförsbacke. I våras fick en del lämna sina lägenheter och andra har fått meddelande om att flytta i höst. Vad lägenheterna ska användas till? Jo, de snoffsas till och blir airbnb. Jag tycker airbnb ser ut att renoveras på samma sätt som ”boutique hotel”-konceptet för några år se’n – opersonligt, avskalat, internationellt. En by som blir som en hotellanläggning? Det finns byar där ingen bor under vinterhalvåret, men så putsas och fejas det inför turistsäsongen. Vad blev det av ”genuint”, ”äkta”, ”traditionellt”? När en ort eller plats anpassas till våra krav och förväntningar – är det det vi vill ha?
Jag tror att vi måste vända på det och istället ta emot med glädje, nyfikenhet och ödmjukhet vad en plats har att erbjuda. Det skulle ge oss mer upplevelser av orten, platsen, landet och ge en chans att överleva utan att bli en semesterort. För som Jonsson säger i Utrikesbyråns program: En plats som blivit en destination kan inte gå tillbaka.

Airbnb (kallas ibland semesterlägenhet, korttidshyrning, korttidslägenhet – jag använder här airbnb som samlingsbegrepp för hela klabbet) är ett stort problem även i Ierapetra och då är vi ingen utpräglad turistort. Det är svårt för lokalbefolkningen att hitta lägenheter att hyra på årsbasis. Lärare (som i Grekland placeras runt om i landet) kan hyra en airbnb efter och före turistsäsong. Höstterminen börjar dock innan turistsäsongen är slut och vårterminen är inte slut när turistsäsongen börjar så under de veckorna får de bo nå’n annanstans.
Vad händer med de små hotellen? Vad händer med tavernor och caféer om vi ska sitta i lägenheter och fixa allt själva? I slutet av mars skulle vi spendera några nätter i Rethymno och ville bo i gamla sta’n. I vår prisklass fanns inget hotell, men massor med lägenheter vilka vi inte var intresserade av. Till slut hamnade vi på Brasco som har bra läge, men det är inget litet, mysigt hotell.
Här i Grekland diskuteras airbnb i parlamentet nu under sommaren, fokus är på Aten men det behöver givetvis vidgas till hela landet. STAMA (Short-Term Accommodation Managers Association) har skickat förslag till ansvarig minister och rekommendationer till airbnb (dvs de man känner till).
Barcelona har nu fått nog och planerar att stänga alla airbnb 2028!
Jag undrar om de som hyr airbnb är medvetna om att i många länder, bl a Grekland, seglar de under radarn. Det betyder att regler och föreskrifter som t ex hotell måste följa gäller inte airbnb, t ex brandföreskrifter, evakueringsplaner (nödutgångar).

Grekland har gått ut med att man (regeringen) satsar på lyxturism. Jag vet inte riktigt hur de definierar ”lyx”, men det verkar vara att ta all inclusive-konceptet några nivåer högre genom annan inredning, egen pool och kända kockar. Jag antar att man kan få maten serverad i den egna enheten så man slipper träffa alltför många människor, dvs både andra gäster och lokalbefolkning. Vi vet att all inclusive är ett hot mot det lokala näringslivet så för mig är den här idén helt befängd. Ingen ska inbilla mig att de här lyxturisterna går ut och sprider pengar omkring sig i butiker, kafenio, tavernor osv. Om se’n anläggningen ägs av utländska personer eller företag så tas vinsten ut ur Grekland. Jag kan inte se att detta är en utveckling som gynnar lokalt eller landet, men jag har väl inte fattat poängen.
Vi är inte förskonade i mitt hörn av världen. Österut från Ierapetra ligger några lyxhotell och det finns några andra spridda inom Lasithi län, mestadels kring Elounda (Kretas riviera). Greklands andra InterContinental hotell öppnade den 17 juni i Agios Nikolaos och vad jag kan få fram på nätet är alla tre ägarfirmorna brittiska. Utländska hotellinvesterare tycks vara mycket intresserade av Grekland, men vad innebär det i ett längre perspektiv?
Är jag emot gränslöst ägande? Inte alls, men det måste finnas mekanismer som garanterar att en del av vinst stannar i berört land. Att belägga med högre skatt tror jag bara skrämmer bort investerare.

Till sist något som egentligen kräver ett eget blogginlägg, men eftersom det till viss del är en indirekt följd av turism: utlandsboende utlänningar. När vi reser hittar vi andra platser att bo och leva på än våra hemtrakter. Dels kan EU-medborgare köpa fastigheter inom EU, dels finns s k Golden Visa för köpare från länder utanför EU. I Grekland har fastighetsköp diskuterats i parlamentet. Effekterna av utländska köp är inte odelat positiv, dvs visserligen får staten in fastighetsskatt, men i övrigt ser man nu att lokalbefolkning konkurreras ut av höjda priser (och här känner jag igen utvecklingen på Österlen). Vidare har det diskuterats nå’n form av kvot, dvs hur många fastigheter ska få ägas av utlänningar. När blir en plats inte längre grekisk? Hur blir det med skatteintäkter, service, folkliv, lokala företag om utländska ägare inte bor året runt? Hur ska lokalbefolkningen lyckas hålla sig kvar?
Här en artikel som tar upp hur inhemsk investering har minskat medan utländsk ökat.
Och som jag skrev i början så är jag en del av problemet. Jag har nu i lite mer än 10 år bott i en lägenhet som kunde haft lokala hyresgäster. Jag tröstar mig något med att Ierapetra är fortfarande en väldigt grekisk stad. Vi utlänningar är en bra bit ifrån att ”ta över”.

Det vore väl skönt om vi slapp så’n här grafitti:
(den ena från Chania, den andra från Iraklio)

Vi får hjälpas åt att ändra texten till ”Welcome tourists!” Tillsammans – turister, lokalbefolkning och regeringar – kan vi nå dit, tror jag. Och hoppas.

Ha bra helg! Var rädd om dig och andra!