Det finns bra dagar och dåliga dagar och alldeles vanliga dagar där emellan. Och så finns de där dagarna som skiljer ut sig, t ex genom att vara alldeles magiskt underbara. Igår var en så’n dag.

Vi har haft ostadigt och nyckfullt väder ett tag. Inte det bästa väder för vandring, men som jag sagt tidigare byter jag gärna vandringsdagar mot regndagar för ön behöver massor med vatten. Fast lite rastlöst blir det i kroppen så med en gynnsam väderprognos i bakfickan satte jag igår kurs och fart västerut. Startade ganska tidigt för det var risk för regnskur på eftermiddagen. Panda och jag hade en gyllene färd i det vackra gula ljuset från solen som reste sig över bergen. Riktigt kyligt när jag började vandra strax efter halv åtta och ovanpå det blev jag utskälld av byn Vachos nya lilla vakthund.
(klicka på foton för större storlek)

Vinterhalvåret bjuder på perfekt temperatur för vandring och den klara luften gör att allt – varje buske, varje skreva – blir knivskarpt tydligt. Inte som på sommarhalvåret då soldiset ligger som ett filter som gör allt lite suddigt. Klarheten gör att det också är roligare att fotografera.

Nu har en riktigt fin tid börjat. Efter de första regnen efter sommaren vaknar naturen som nu är frodigt grön. Blommor sticker upp här och var, det känns att naturen är levande och på väg till sin explosion när vårblommorna kommer. Tänk om de som besöker Kreta fick se hur vacker den här ön egentligen är. De flesta kommer på sommaren som ju är den tid då naturen vilar.
Här en liten bukett med några av de blommor och annat som jag stötte på. Bladrosetten längst ner är sjölöken som är så fiffig att nu när den inte blommar får bladen frodas!

Frukost sittande på en sten med olivlundar, grönska, berg och havet framför sig – det är då müslin och honungen i yoghurten glittrar och allt smakar himmelskt! Vad kan man mer begära?

Jag fick ynnesten att vandra i absolut stillhet. De flesta oliver var plockade så det var tyst i olivlundarna. Ingen vind. Fågelkvitter. Grusknarr från mina fötter. Fjärilar, bin, trollsländor dansade i luften omkring mig. Ett Kreta-bi (stort, svart bi som inte sticker) brummade iväg när jag störde friden vid ett kapell. Vattenporl här och där.

Blå himmel med enstaka molntussar. Blommor tittar fram. Efter en längre paus då jag helt förlorade mig i vy över berg och hav bjöds jag på ett av mina favoritskådespel: rovfåglar. Cirka 10 stycken låg och seglade på termiken. Det är så majestätiskt och vackert. Bara att stå stilla och njuta. Lite senare på vandringen kom två rovfåglar riktigt nära så då blev det ett nytt njutningsstopp.

Över Dikti-bergen drog det in moln. De låg högt så det berörde inte mig, men det är fascinerande hur snabbt vädret ändras på högre höjder. De som lever högt upp vet sannerligen inte hur en dag ska bli, bara att det kommer att skifta några gånger.

Regn är inte bara bra utan det ställer till det på vägarna. Det gäller att se upp!

Passerade klostret Agia Moni där det var tyst och stilla. Såg inte till fader Zackarias, men kanske det var han som höll på att städa i pilgrimsbyggnaden. På något sätt måste det kommit in pengar för pilgrimsbyggnaden är i så fint skick jämfört med för bara ett par år sedan. Klosterbyggnaderna behöver en rejäl renovering, men det är inte så lätt för en person att få in pengar och hjälpande händer.

Plötsligen kom en vindpust och jag riktigt hoppade till. Det blev inte mer. Det var nästan som om landskapet bara ville viska någonting.

Hörde några getklockor, men hjorden var ganska långt borta. Ljud blir kanske också tydligare, mer distinkta, i klarare luft. Blev återigen utskälld av byns nya lilla vakthund innan jag kom fram till Panda efter sju timmar från en liten del av världen som var ostörd av resten. Snart ett år med bil och de största vinsterna är att kunna ta tillvara dagar som denna och att ha möjlighet att komma ut under juli-augusti när det inte går att vandra.

Testade appen PlantSnap under vandringen. Jag är ingen fena på namn på växter, men det visade sig att jag vet mer än appen! Den ska bort. Synd att den var värdelös för det hade varit roligt och bra med det stödet när man står där ute i naturen och kliar sig i huv’et.

Jag önskar att jag kunde förmedla hur speciell, fantastisk och magisk den här dagen var, men orden räcker inte till. Det var en förtrollande stämning som det nästan gick att ta på, så intensiv var den samtidigt som den var vilsam. Jag kan inte tänka mig en bättre upptakt till juldagarna än en så’n här fridfull dag då allt var mer stilla än stilla. Balsam för kropp och själ.

Var detta sista vandringen för i år? Det avgör vädret i mellandagarna. Detta är i alla fall årets näst sista blogginlägg. Nu seglar jag in i min julfirarbubbla där det finns god mat, soffhäng, julklappar, böcker, filmer och någon promenad.

PS. Fler foton på min flickr-sida!

 

Jag önskar dig en riktigt god och fridefull jul!