Foton och att fotografera ligger mig varmt om hjärtat. I sommar har jag besökt ett antal fotoutställningar där jag berörts och inspirerats. I en serie blogginlägg med tema Fotografi delar jag med mig mina upplevelser och summerar i sista delen. Hoppas du också berörs och inspireras!

Naturfotograf Nick Brandt

Det slog mig när denna inläggsserie redan var igång att det verkar kanske märkligt att det inte finns ett inlägg om naturfotografi med tanke på att jag vandrar och älskar naturen. Naturen har funnits på foton på sommarens utställningar, men jag kom att tänka på en utställning för några år sedan på Dunkers Kulturhus, Helsingborg. Där mötte jag djuren på savannen för första gången.

Först ska jag förklara att jag har en ganska ljum inställning till naturfotografer. Det är mycket drama, extrema objektiv och tekniskt fantastiska foto. Det är som om det inte räcker med djuret i sig utan ett foto måste tas precis när tassarna når vattenytan o likn. Jag har lite svårt att förklara vad jag menar, men ofta upplever jag naturfotografier som arrangerade och konstruerade, själva fotograferandet står i fokus. Mina tankar går till Hans Hammarskiöld (inlägg 3:6) som sa ”den alltför perfekta bilden är tråkig”. Det ligger någonting i det. Det blir inte naturligt, skulle man kunna säga.
Samtidigt så har naturfotograferna samma uppgift som fotojournalisterna (inlägg 2:6), dvs de tar världen hem till oss, visar vad som finns och vad som pågår. Jag tycker att foto och film kompletterar varandra inom naturdokumentation. Vi vill se ögonblick, men också jägarens rusning, flockens kommunikation osv. Vi lär oss så mycket. Och alla kan inte åka till fjärran länder.
Jag får ofta en känsla av ”vi” och ”de”. Vi är betraktare och de är något främmande som ska underhålla och fascinera. I Nick Brandts foton får jag en helt annan upplevelse, jag får ett möte.

Nick Brandt började som regissör för musikvideos och när han var i östra Afrika för att regissera Michael Jacksons låt ”Earth Song” bytte han spår. Området och djuren fascinerade honom, men han lyckades inte fånga och få fram det han ville med hjälp av film utan bytte till fotografering. Han beskriver själv så bra vad han vill uppnå:

 ”I’m not interested in creating work that is simply documentary or filled with action and drama, which has been the norm in the photography of animals in the wild. What I am interested in is showing the animals simply in the state of Being. In the state of Being before they are no longer are. Before, in the wild at least, they cease to exist. This world is under terrible threat, all of it caused by us. To me, every creature, human or nonhuman, has an equal right to live, and this feeling, this belief that every animal and I are equal, affects me every time I frame an animal in my camera. The photos are my elegy to these beautiful creatures, to this wrenchingly beautiful world that is steadily, tragically vanishing before our eyes.” (en.wikipedia.org)

Jag möter djuren i hans foto. Nära och vackra genom att bara vara. Den majestätiska storheten och säkra, trygga uttrycken gör det så självklart att de finns och har rätt till sin plats på jorden. Vi människor är inte ensamma. Allt hänger ihop.

Jag beundrar hans sätt att arbeta som är att i dagar vistas där djuren finns och bygga ett förtroende. Han säger i sin blogg att han vill ta foto på djuren som man tar foto på människor. Han väntar på att djuren poserar naturligt, att de visar upp sig, stannar upp. Det nog därför djuren på hans foton känns så nära istället för främmande.  Vi är levande varelser allihop – inte uppdelade i djur och människor. I hans foton känner vi igen oss i varandra. Det handlar inte om ”vi” och ”de”.

Till vänster: Trygg, fri och självklar. En varelse som vet precis vad som gäller, vilka de egna styrkorna är och vad som krävs för överlevnad. Och visst känner du igen dig för någon gång har också du vänt ansiktet mot vinden, bombarderats med dofter och känt den smeka din kind?
Till höger: Landskapet förändras – hur påverkar det djur och natur? Här fanns tidigare en sjö, men var har de nu sitt vattenhål? Och samtidigt så storslaget så till och med de stora djuren är små, det tar andan ur en. Titta på himlen, den är molnig! Inom naturfotografi är det oftast klarblå himmel, växter och färger vilket jag ofta finner distraherande. Här är det djuren och naturen. Och stämning.
Samtidigt tanken att hur påverkar förändringar alla levande varelser. Allt från miljöorsakade förändringar till ändrade rutiner i vardagen. Visst kan vi alla ibland känna oss utkastade och vilsna!

På tal om utställning så gjorde Nick Brandt ett speciellt fotograferingsarbete 2014. Han tog tidigare opublicerade foton, förstorade dem och placerade ut dem i miljöer som stadsbyggen, soptippar osv. Resultatet är starkt. Det blir så påtagligt att människan inkräktar och måste ta hänsyn. Vi människor klarar oss inte utan naturen, allt och alla hänger ihop. Vi måste samexistera, alla levande varelser måste få livsrum.
Länk till ”utställningen” Inherit the Dust.

Nick Brandt har tagit sitt engagemang ett steg längre. År 2010 grundade han den ideella organisationen Big Life Foundation som har som syfte att ”On the ground in Africa, partnering with communities to protect nature for the benefit of all.”

Jag fotograferar inte vilda djur och jag lever inte på savannen, men jag tänkte faktiskt på Nick Brandt när jag fotograferade en bönsyrsa i förra veckan. Den bara satt lite stroppigt i solen på en asfalterad väg, sträckte lite extra på sig. Och jag var så glad att den inte flyttade på sig. Kanske den poserade för mig?!
Jag var givetvis tvungen att googla bönsyrsa när jag kom hem och vips så hade jag lärt mig något om en annan levande varelse.

(foton på denna sida kommer från Nick Brandts hemsida där det finns mer information och fler foton, i bloggen Behind the Photo berättar han om bakgrunden till en del foton, information om Big Life Foundation finns på organisationens hemsida, en del information i detta inlägg kommer från en.wikipedia.org, information om Dunkers Kulturhus finns på deras hemsida)