Foton och att fotografera ligger mig varmt om hjärtat. I sommar har jag besökt ett antal fotoutställningar där jag berörts och inspirerats. I en serie blogginlägg med tema Fotografi delar jag med mig mina upplevelser och summerar i sista delen. Hoppas du också berörs och inspireras!

Utställning ”2 fotografer Hans Hammarskiöld & Dag Hammarskjöld”, Fabriken i Bästekille, Kivik

Här visades en annan sida hos Dag Hammarskjöld än ämbetsmannen och diplomaten. Vi fick följa med genom kameralinsen på hans resor.

Hans Hammarskiöld (1925-2012) var professionell fotograf, bl a arbetade han en period för Vogue. Vid sidan om sina uppdrag fotograferade han gärna vardagsliv. Han gjorde sig känd som porträtt- och konstfotograf. I förra inlägget nämnde jag att World Press Photo bildades av ett antal fotografer som ville nå ut med sina arbeten. Hans Hammarskiöld var med och bildade gruppen Tio fotografer 1958 som från början var en samlings- och servicepunkt. Fotograferna reste mycket och behövde hjälp med att ordna saker på hemmaplan. Lite senare övergick gruppen i bildbyrån Tiofoto som var ännu en kanal för att få ut foton.

I intervjuer har han sagt att ”den alltför perfekta bilden är tråkig”. Det är skönt för en amatörfotograf när en proffsfotograf säger så, det tar bort pressen att alltid försöka få till det optimala. Det leder också tankarna till frågan om den perfekta bilden över huvud taget existerar. Skulle vara roligt att diskutera det med Hans Hammarskiöld!
En annan sak som han framhöll var att han inte tyckte om digitalt fotograferande. Jag kan förstå det. Inom det analoga fotograferandet måste man skärpa till sig för det ges inte så många chanser på en 24- eller 36-bildersrulle. Och arbetet i framkallningsrummet är halva fotograferandet. Det är först då resultatet visar sig, om det finns möjlighet att få fram det man vill genom själva framkallningsarbetet utifrån det material som finns på negativet. För mig personligen önskar jag att jag hade tålamodet och engagemanget för mörkrummet. För mig har digitalt fotograferande fördelen att jag kan leka och justera på plats samt ta så många bilder jag vill. Efterarbetet blir istället sortera, sortera. Och kasta.

Jag fascinerades av hans användning av ljus. Hur han låter spelet mellan ljus och mörker lyfta fram och understryka. I detta självporträttet ger ljuset en känsla av en vänlig och snäll person. Och en stilig ung man! Skuggorna och spegelbilden antyder en personlighet med många sidor, kanske både mörka och ljusa.

Självporträtt, 1950-talet / Foto: Hans Hammarskiöld

Det är också ett foto som visar att vi aldrig är ensamma. Skuggor följer oss alltid – de är en del av oss själva. När vi speglar oss ser vi oss själva felvända. Hur går det med oss när vi speglar oss i andra? Hjälper vi andra att spegla sig?

På utställningen satt ett citat som jag inte kommer ihåg ordagrant, men det gick ut på att han inte kunde förstå varför så få professionella fotografer inte använder sin familj och andra närstående i sitt arbete. Jag tror att det var den inställningen som gjorde att han kunde ta så fantastiska porträtt på barn. Det var inget konstigt att vara med pappa eller morfar/farfar och hans ”apparat” som alltid fanns där, naturligt.

Erica, 1987 / Foto: Hans Hammarskiöld

Känner du sommarens dofter? Den där speciella lite lätta luften som finns på sommaren i den tidlösa stunden mellan natt och dag? Visst måste ett nymorgnat, lekfullt barn stanna upp för något så ljuvligt som en blomma och dess doft! Och ljuset som leker i håret och nattlinnet – visst liknar hon en ängel som snart lyfter?

I en film hade ögonblicket fladdrat förbi i en sekvens. Här får vi vila i en magisk och skör stund, stanna upp och uppleva. Ett ögonblick – sådana som livet är fullt av. Ta tillvara på dem!

Ibland talar ett foto till betraktaren på ett helt annat sätt än vad fotografen avsett eller vad fotot visar. Det hände mig inför det här foto:

Suzanne, 1957 (fotot är omslag till boken ”Billa och jag”, text & foto Hans Hammarskiöld)

Här beundrade jag ljuset som kommer snett bakifrån. Barnet och dockan blir tydliga och får nästan en gloria runt sig, de blir en enhet. Ingen tvekan om vilka som är huvudpersonerna i detta fotot! Och det händer nå’t därborta….vad? Jag blir nyfiken.
Jag transporterades i ett slag en hel del år tillbaka i tiden i en privat upplevelse som gjorde mig glad, rörd, ledsen och varm om hjärtat. Bl a dök min fars fotograferande i unga år upp och min systerdotter. Visst berör foton! På alla plan.

(foton här på sidan används med tillstånd av Suzy, Vicky och Richard Hammarskiöld som också gav kompletterande information , utdrag hämtade från en intervju,  artikel i Kamera&Bild om Tio fotografer, mer information finns på hemsida Hans Hammarskiöld, mer om Fabriken finns på Fabrikens hemsida)