Ännu en härlig vandringsvecka avslutad med väldigt bra väder! Som jag skrivit tidigare så är det härligt att få träffa olika människor, vandringarna blir annorlunda pga att människor ser olika saker och jag har den mest fantastiska arbetsmiljö. Så varför upprepa det jag redan berättat så många gånger? Vi tar två händelser som är speciella för just den här veckan.

Veckans vandrare:

Ställas till svars
Minns du vår  medföljare i september? Jag berättade om honom i blogginlägg Paus mellan vandringar. I torsdags kom vi upp till samma kloster (Panagia Faneromeni) där det bor munkar.  Låt oss slå fast att munkar är inte de gladaste gossarna i sta’n utan ganska barska. En av dem kom ut och började prata på grekiska vänd mot mig. Jag förstod att det var något speciellt, men barskheten fick min hjärna att gå i stå. Förstå grekiska? Jag?? Vi gick över på engelska och följande utspelade sig:
– Du var här för 20 dagar sedan.
– Ja, jo, det stämmer.
– Hunden följde med er när ni gick härifrån?
– Ja, jo, det gjorde den.
– Den har inte kommit tillbaka.
– Vi försökte få den att gå tillbaka.
Nu kände jag mig SÅ skyldig! Tänk om Gud ser och hör mig, syndig människa…..
Så kom munken upp till oss och fortsatte:
– Den har försvunnit en gång tidigare, men då kom den tillbaka.
– Jaha.
– Vi såg att den följde efter er.
Då tänkte jag att varför kallade ni inte tillbaka den eller hade den kopplad, men jag var inte riktigt i rätt läge att ifrågasätta en munk så jag försökte lätta upp stämningen:
– Den följde oss ända till byn Meseleri, kanske den hittade ett nytt hem.
Munken ryckte på axlarna, frustade och öppnade klosterkyrkan. Jag höll tyst.

Foto: Lisa Brissman

Vi gick in och beundrade kyrkan (som verkligen är speciell och värd ett besök) och när vi kom ut stod munken och pratade i mobilen. Jaha, tänkte jag, nu har han ringt chefen och rapporterat mig. Jag undrar om det finns en speciell avdelning i himmel eller helvete för vandrande klosterhundsbanditer…..

Speciellt möte
I måndags hade jag en stadsvandring och det var början på ett roligt möte! Den lilla människan var skånska – bara det ett plus – och det visade sig att hon varit i Ierapetra första gången 1987! Samma år som jag!! Och sedan bott här i cirka nio månader 1988! Det blev en promenad nedför ”memory lane” vilket är nästan första gången för mig eftersom de flesta svenskar idag inte ens vet att östra Kreta existerar, långt mindre Ierapetra. Så började snacket om diskotek, barer osv. Hon gick visserligen på Chez Victor och jag på Le Figaro, men hon var ändå trevlig.
I onsdags fikade vi och när vi sitter där och pratar så visar det sig att vi en tid under 1996 jobbat på samma kommunala förvaltning i Malmö! Jag satt på åttonde våningen, hon på sjätte. Och sedan visade det sig att….ja, det fanns flera gemensamma upplevelser i livet. ”Världen är liten” slutade jag säga för flera år sedan. Jag tror att det är mer så att vi rör oss i snävare cirklar än vi tror, vi kretsar runt vissa människor och då och då stöter vi ihop.

Jag hoppas att hon kommer tillbaka igen! Och jag hoppas att mina vandrare denna veckan kommer tillbaka. De verkar i alla fall tycka väldigt mycket om denna delen av Kreta och det gläder mig mycket! Ännu mer glädjande om jag kan tända en mer regelbunden vandrargnista hos någon.

Nu ska jag gå in i helgläge så jag önskar dig en lugn och fridfull söndag!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Nyhet: halv vandringsvecka!
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad. Det går bra att kontakta mig hela året för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!