Idag har jag haft sällskap, men vi börjar igår kväll. Jag har sällan problem med att välja vandring, men igår vet jag inte vad som var på gång. ”Njae, den är för lång. Där är det så knökigt med bussarna. Den ser ny och spännande ut, men det är långt till busstationen.” Det var som om jag inte ville vandra! Till slut fick jag ihop en vandring med ny början, hopplock från 3 vandringar, nytt slut.

På morgonen började jag fundera över om jag inte kunde slumra 1 timme till kanske…men så gav jag mig själv en spark i baken (bildligt). När jag strax efter kl 6 gick till busstationen var gatorna blöta. Så bra! Det har regnat i natt. Regn på nätterna, uppehåll på dagarna – det perfekta vädret.

När jag hoppade av bussen hade det ljusnat och jag mörknade. Tunga, mörkgråa moln, lite stänk i luften. Väderprognosen sa inget om regn så det fanns ingen regnjacka i ryggsäcken, bara shorts. Nåja, jag kan bara bli våt och se’n torr. Fåglarna var vakna i alla fall, det var ett intensivt kvitter. Kändes riktigt välkomnande!

Nya början ledde till ett kapell inbyggt i bergssluttningen. Där fick det bli frukost. När jag var klar fick jag besök av två små krabater. De var först skygga, men accepterade mig ganska snabbt, t o m klättrade på mig. Får jag presentera Pipfia (överst) och Tuffe Viktor:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det var dags för mig att vandra vidare och de små nyvunna vännerna hängde på. Ja, ja, de blir snart osäkra och springer hem, tänkte jag. Men icke. Jag försökte skrämma iväg dom vilket så klart inte alls kändes bra. Den där trevliga människan blev plötsligen alldeles förbytt.
Jaha, vad gör jag nu? Jag fortsätter och följer de med så får de väl göra det. Jag får se till så att jag inte knyter dom till mig så inga klappar, prat eller liknande.

Pipfia fick heta så eftersom hon gärna pep. En liten fin och vek tik som väl behövde släppa ut lite oro då och då. När vi stannade så gick hon undan lite. Tuffe Viktor gick gärna fram till mig, var definitivt den modigare och stabilare av de här två. De adopterade mig, utsåg mig till flockledare och under cirka 5 timmar såg det ut så här:

Annorlunda vandring med två individer som reagerade på ljud, skällde och jagade getter (när getterna sprang iväg blev duon stora som rottweilrar ungefär…). Vandringen blev liksom extra full av liv med detta sällskapet. Vid paus skulle jag dricka kaffe, nya termosen fungerade men hur äter man kanelgifflar utan att hundarna vill ha? Och hur låter man bli att ge dom en bit? Man stålsätter sig!
När Tuffe Victor förstått att ryggsäcken är bara min så la han sig också ner och jag kunde dricka kaffe i lugn och ro. De var förvånansvärt lugna, förståndiga och följsamma med tanke på hur unga de är. Varje gång jag stannade passade de på att vila, Pipfia alltid i närheten av en sten eller buske. Behövde väl lite trygghet och fick lite skugga på köpet. Man behöver inte vara dum bara för att man är vek!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Molnen gav sig långsamt iväg, det blev inte mycket fotograferande. Vi har så stor temperaturskillnad mellan natt och dag att det nästan konstant ligger ett dis över landskapet. Foton kan i och för sig bli lite trolska, men det är en vithet som jag tycker är lite svår att hantera.

Efter att Tuffe Viktor kommit ikapp oss igen efter en egen liten utflykt hördes ett hjärtskärande skrik. Pipfia hade vågat sig ut i naturen, men nu stod hon på en slänt och kunde inte ta sig ner. Jag visste att jag inte kunde gå fram och lyfta ner henne, men om jag visade med handen var hon skulle gå och pratade lite samtidigt så kanske det kunde fungera. Och jodå, hon drog sig inte undan utan följde koncentrerat min hand. Klok liten dam det där.

Visserligen lovade jag mig själv att inte ge dom nå’nting, men vatten måste de få. Tuffe Viktor blev överlycklig, Pipfia ville inte ha. Passar det inte så är inte jag den som trugar.

Det nya slutet blev inte av. Jag kom fram till en brant där det nedåt gick en getstig full med rullgrus. Bara att vända om, här ska inte rasas ner i nå’n liten ravin. Satellikartor är lite luriga ibland med stigar, ras, flodbäddar osv som ser ut som små grusvägar. Pipfia pep mer än nå’nsin och Tuffe Viktor tittade förvirrat på mig. Det verkade väl som om jag inte visste vad jag ville.

Vi mötte en bil som körde jättesakta, men mina vandringskamrater stack iväg helt förskräckta. Jag funderade över var de egentligen bor. Och vad gör jag om de följer med in i sta’n? Jag kan inte ha hund, det skulle aldrig fungera.

Så närmade vi oss sista byn innan Ierapetra. Jag började känna lite panik över vad jag skulle ta mig till med de små. De började bli trötta, vi hade vandrat i cirka 5 timmar. Tänkte först gå runt byn eftersom den inte är en av mina favoriter, men gick igenom. Mitt hopp stod till att de hittade något intressant eller nå’n annan snäll människa att adoptera. Jag gick rakt igenom, tittade inte bakåt. Och när jag kommit genom byn var jag ensam!

Strax innan jag kom fram till sta’n hälsade jag på en åsna som stod vid vägkanten. Den var bunden så den kunde inte följa efter mig. Åsna på balkongen skulle bli lite väl opraktiskt. Och antagligen inte så bra för grannsämjan.

 

 

Jag saknar mina små vandrare och hoppas att det gick bra för dom. Det känns inte helt bra, men jag kan inte se någon annan utväg. Roligt och härligt att de ville följa med mig. Det var många fina stunder under vandringen, alla får inte plats här.
Utan att de visste om det gav de den här lilla människan än fin upplevelse.

Ha en skön kväll!

Foton finns på min flickr!
Sugen på att vandra? Klicka här!