Vaknade väldigt tidigt igår och gjorde nå’t jag aldrig gör: ändrade dagens planering. För mycket blåst för att vandra uppe i bergen, jag tar ”korsa Kreta” istället. Då har jag Dikti-bergen på ena sidan, Thripti-bergen på den andra när jag vandrar på slätten. Vad kan man mer begära? Halv sju gick jag på strandpromenaden längs med havet och njöt av rödgul horisont. Havet rörde sig sakta och var nästan svart, påminde om tjära.

Ut ur sta’n, in i olivlundar, genom första byn och upp till kapell för frukoststund. Tittade ner på Ierapetra som badade i morgonsol, inte svårt att se att namnet ”Libyska havets brud” är mitt i prick. Jag har aldrig sett någon bil eller människa där uppe, men plötsligen stördes friden av två pick-up:er. De släppte ut sina hundar, skulle kanske samla ihop getter eller jaga. Jag samlade ihop mina persedlar och vandrade vidare.

Kom efter en stund in nästa by och det är lugnt. Gubbarna, som är morgontidiga på kaféerna, hade nog traskat hem för en bit frukost. I en annan by, där jag pausade med en kopp kaffe, satt tre gubbar på rad och hälsade goddag. Satte mig utomhus på lilla torget, studerade en märklig trio en liten stund: en snål katt, en girig katt och en väldigt död mus.
Tänkte en stund på hur skönt det är att ibland inte tänka nå’t speciellt alls.
Jag har stannat här ett antal gånger, blivit ett ”känt” ansikte, så idag blev jag bjuden på kaffet av tjejen som jobbar på kaféet! Vi försökte prata lite, men trots att hon är ung kan hon ingen engelska och min grekiska är än så länge alltför full med luckor. Kanske vi kan förstå varandra när det våras.

Provar några nya delsträckor och utvikningar. Snart har jag så många alternativ på denna vandringen att jag kan omvandla den till någon form av ”annan aktivitet” för mina vandrare. De kan få varsin men olik karta vid start och den som kommer först fram till målet får ett pris. Eller alla som kommer fram får pris. Fast….hur ska jag hantera de som inte kommer fram… Jag kan knappast ge mig ut och leta för jag vet ju inte var och när de villat bort sig. Och jag kan inte låta dom vara kvar för då kanske de lurpassar på mig när jag är ute och vandrar och attackerar. Jag menar, de kan ju vara lite sura eller så. Fast de borde vara tacksamma över att få vistas så mycket i friska luften och naturen.
Nå’nting säger mig att denna idén antingen ska finslipas eller överges.

Tillbaka till verkligheten. I förra veckan såg jag lite aktivitet i byar och olivlundar med ”städning”, dvs att ta bort grenar och kvistar på marken och såga bort en del från träden. Allt för att göra det enklare vid skörden och för att skydda näten som bres ut på marken. Nu hör jag det typiska generatorljudet också! Olivskörden har börjat, ”olivräfsorna” snurrar i full fart.

Det är ganska längesen jag hade musik med mig på vandring, men idag slank spelaren ner i ryggsäcken. Med gregorianska sånger i ena örat, vindsus och fågelkvitter i det andra med landskapet framför mig så blir det så enastående vackert. Det blir liksom fler dimensioner på nå’t sätt. Det är som om naturen och musiken förstärker varandra. Rösterna i sångerna ger en känsla av att vi är flera som hyllar naturen. Bergen blir mäktigare och stoltare, olivlundarna ännu mer skiftande i silver, himlen blir blåare och djupare där den speglar sig i det evigt böljande havet, örtbuskarna doftar intensivare. Ja, det är hisnande.

Jag vandrade ganska lugnt och stillsamt med ett huvud som nästan snurrade hela varvet runt. Det gällde att liksom bränna in det älskade landskapet så jag har det nerpackat i minnet under dagarna i Sverige.

Klädbyte var inte aktuellt, vädret har slagit om så shortsen fick stanna i ryggsäcken. Det var ett bra beslut jag fattade på morgonen, det hade inte varit nå’t vidare att vandra högt upp. Ibland ska man lita på sin magkänsla!

Kom fram till Pachia Ammos och gick ner på strandpromenaden. Fick urgo’ lunch som vanligt och en pratstund med Natascha, ägare till Taverna Porto. Innan jag gick till busshållplatsen tog jag en sväng bort till kyrkan vid hamnen. Av de kyrkor jag känner till är den en av dom med det mest fantastiska ljus så jag var bara tvungen att få njuta en stund.

Väl hemma sparkade jag igång tvättmaskinen och sträckte ut mig i soffan. Härligt att lyssna på arbete under vila…

(foto finns på min flickr!)