Idag var det dags för vandring! Ylva (svenska med hus här nere se’n 20 år tillbaka) och jag hade planerat vandra från Agios Ioannis till Episkopi. Det säger inte dig så mycket, men det är start i bergsby, över bergstoppar, ner i dal och in i by. Otroligt vackert! (och en av de vandringar du kan följa med mig på, se hemsidan! så fick jag det sagt…)

I torsdags kväll sa väderprognosen regn och åska idag så vi hade ett litet morgonmöte per telefon. Kom fram till att det ser bra ut över bergen så vi ger oss iväg. Skulle nå’t oväder drabba oss ringer vi dagens chaufför: Ylvas man Jan-Erik.
Riktigt lyxigt med chaufför! Jag blev hämtad nästan på min huströskel och så blev vi skjutsade till startpunkten.

I byn Agios Ioannis möttes vi av en välkomstkommitté som bestod av 6-7 katter. Man kan få sämre välkomnande! En av dom hade i ett tidigare liv varit hund för han följde oss över bergen och halvvägs nerför. Misstänker att han i oss såg 2 matautomater, men där tänkte han lite fel. Utdelningen var skral och det var brant att gå så han stod nog på minus i slutändan.

Solen bestämde sig för att titta fram och det gjorde den bara en stund innan vi kom fram till den magnifika utsikten. Där skulle jag kunna parkera några timmar. Tystnad, nå’n enstaka getpingla, molnen som drar över bergen mitt emot, vackra havet där ljuset spelar så det blir flera blå nyanser. Lite kaffe, en bok. Skulle inte vara fel!

På vägen ner gick vi genom en flock med getter. Eller rättare sagt vi kom på vägen och de flög åt alla håll. Getter verkar minst sagt folkskygga och nervösa. Många små, små killingar och plötsligen står ett fint par framför oss! Det var en våt liten stackare som knappt kunde stå på benen och den nu ogravida modern. Vi oroade dom nog precis på sluttampen. Istället för att gå i bredd och driva dom framför oss smög vi ut på ena vägkanten och gick sakta förbi.

Dags för ett stopp och nu är solen så högt så långärmad tröja åker av och kortärmad på. Shortsen får ligga kvar i ryggsäcken, det är lite, lite kyligt efter nattens regn. Tänk att man kan ha det så bara 2 dagar före 1:a advent!

När vi tittade upp mot bergstopparna som vi vandrat över såg vi en konstig siluett som visade sig vara ett träd. En bit därifrån fanns en annan siluett som verkade vara en stor rovfågel. Zoomade in och tryckte av ett foto – det visade sig vara en get! Den måste ha haft en fantastisk utsikt där uppifrån! De är otroliga på att ta sig fram precis var som helst. Därför är rådet att aldrig följa en getstig så bra för hur ska man ta sig upp när man slår näsan i en lodrät klippvägg?

Nere i dalen möttes vi av höstfärger på en del träd och buskar. Det blir så fint och färgsprakande mot det vintergröna. Träden är tunga av apelsiner och mandariner och i en olivlund hörde vi motorn till ”olivkrattan” (ja, jag vet inte vad den heter, den används för att ”slå” ner oliverna ur trädet). Ylva visade mig ett träd med de största oliver jag sett! Det hade jag inte upptäckt om jag vandrat själv. Som jag brukar säga: att vandra ensam eller med sällskap är lika bra men olika.

I byn Episkopi blev det koffeinintag och telefon till chauffören. Undrar om jag kan tinga den där chauffören då och då…det förenklar onekligen logistiken kring vandringar… Till Ierapetra där vi mötte regn och dags för lunch! Mycket gott och tog ungefär lika lång tid som vandringen.
En halv dags vandring och halv dags matintag – så har vi det en fredag i slutet av november! Men vi försöker stå ut.

(märk väl att detta är zoomat – geten var högre upp och längre bort!)