Jaha, hur startas vandringssäsongen förutom att som vanligt vara medveten om den egna kroppens något dvalliknande tillstånd. Måste också ta värme och trappfallet med i beräkningen och sommarens tragiska men, ursäkta, dumma olycka finns också i bakhuvudet (i mitten av augusti dog ett franskt par av värme och uttorkning när de gav sig upp i bergen på södra Kreta för att vandra. Underskatta inte miljö och klimat – överskatta inte den egna förmågan!). Jag tar min ”korsa Kreta”-vandring. Förhållandevis plant (otränade muskler), går igenom byar där jag kan köpa mer vatten eller fika (osäker på värmen), busshållplatser finns nära rutten (kan bryta), kan hitta skugga (sällsynt uppe i bergen). Vänder på den så jag går på ”fel håll”, dvs vandrar till Ierapetra. Himmel, så förståndig jag är!

Klockan ringde, tanken ”nä, jag…” stängdes snabbt av, 21 minuter senare hade jag ätit frukost, borstat tand, dragit på kläder, packat det sista och låst dörren. Kl 7 hoppade jag av bussen i Pachia Ammos och började vandra.

Njuter! Detta är som ett gift, men ett gott så’nt. Kan man säga så? Står stilla flera gånger och bara beundrar naturens morgon. Morgonljuset där solen inte kommer genom de mörka molnen så bergen färgas vackert blå. Inte ett löv rör sig, allt väntar på att dagen ska sätta fart. Det är stilla mitt i uppvaket, allt är samtidigt både nära och långt borta. Nå’n bil kör sakta förbi. Allt är långsamt och lovande. Vad ska denna dagen föra med sig? Allt är möjligt.

Kommer in i första byn, dags för vätska och frukt. Går inte runt med kameran idag, vill inte dra ut på tiden alltför mycket om det blir för varmt. Luften är frisk och skön, en svag vind svalkar då och då. Ut och upp på slänt, börjar fundera på att prova ett annat avslut men kommer på bättre tankar. Inget experimenterande idag!

Det är torrt men vackert. Här är det precis som överallt annars – varje årstid har sin tjusning. Det som saknas vid denna tiden är dofterna från blommor, örter osv. Ögonen och själen får sannerligen sitt i alla fall.

I Episkopi blir det kaffe på lite sömniga kafenion mitt i byn. Sitter 5-6 karlar vid olika bord och pratar. Jag tänker på att ibland är det skönt att inte förstå ett språk för det är lättare att skapa en egen bubbla där jag fritt väljer intryck och funderingar.
Av någon underlig anledning försvinner alla efter en stund. Samtidigt. Hm…? Jag blir ensam kvar, men ganska skönt det också.

Lite kameraövning inne i ett kapell när jag njutit av friden. Måste träna mer på svaga sidor, men det kan jag göra hemma. Fortsätter och nu blir det dags för karta. Det är nämligen så att en vandring ser olika ut beroende på vilket håll man vandrar. Jag är lite osäker på anslutningen byväg – bergsväg, men kommer rätt. Uppe vid kapellet går jag in och tänder ljus för alla i familjen. Se’n sitter jag och tar in utsikten över olivlundarna, Ierapetra, havet, Diktibergen….här är gott att vara!

Kraftigt medlut ner till byn Vainia, men vad gör det – jag är snart hemma. Börjar kännas varmt men inte hett. Efter sista vätskan på Demokratitorget i byn kryssar jag i olivlundarna och gör entré i Ierapetra vid 12-snåret.

Hem, fixa lite lunch, fram med vätska, sjunka ner i soffan med bok för återhämtningseftermiddag som även innehåller dusch, slummer…. Go’ middag på kvällen!

Summa summarum: det är ok att börja vandra med fortsatt respekt för värmen ett tag till. Ytterligare en vattenflaska ska med på nästa vandring som också blir åt det lite mer plana hållet, men längre. Tankarna kunde inte riktigt flyga fritt, men det kommer efter de 2-3 första vandringarna vid säsongsstart. Långsam återhämtning väldigt bra, gav kroppen tid på sig att ställa om och komma i ”normalläge”.
Längtar till nästa vandring (dags på måndag…)!!!

Foto hittar du på www.flickr.com/photos/ialofquist/