1 oktober 2013
Så är det den tiden på året igen. Och jag känner att jag bara måste berätta hur det är för mig och kanske är jag inte ensam.

Allra först vill jag göra klart att jag har inget emot insamlingar och kampanjer. Inte heller något emot engagemang – tvärtom så beundrar jag det och tror att det är en förutsättning för vår överlevnad och ett tecken på att vi lever om vi bryr oss. Men det är inte alltid som man kan, vill eller orkar engagera sig och det kan finnas skäl för det.

Nu kommer det: jag gillar inte oktober pga rosa bandet. Det känns nästan som att svära i kyrkan. Hur kan jag låta bli att känna och bry mig om alla drabbade kvinnor? undrar du kanske. Då blir mitt svar att vem säger att jag inte bryr mig om dom bara för att jag inte är klädd i rosa band och glöder för kampanjen?

Been there – done that!
För några år sedan var det min tur och en tung, jobbig resa började. Jag klarade av det tack vare människor runt omkring mig, en förstående arbetsplats, vår otroliga sjukvård och människorna som jobbar där. När jag gick på årskontroller berättade sköterskan att många tycker illa om att bli kallade 1 g/år för ”de vill inte bli påminda”. Jag tyckte bara att det var skönt, kändes tryggt. Som ett tack eller vad man nu vill kalla det så deltog jag i 2 olika forskningsundersökningar – kändes självklart att försöka bidra.

Efter 3 år fördes jag ut i den vanliga kontrollapparaten, jag hade bearbetat alla tankar och känslor, stängt dörren eftersom det var avslutat, bestämt mig för att omfamna livet och gå vidare. Det finns så mycket därute som jag inte vill missa – full fart! 11 månader om året får jag leva så, men 1 månad om året påminns jag dagligen när jag slår på tv:n, öppnar en tidning, lyssnar på radio, går förbi ett skyltfönster. Jag måste hålla emot, det är för mycket som rivs upp annars och ingen kan begära att jag ska ”gå igenom” det om och om igen. Idag kom jag på att ifjol var det inte så jobbigt vilket antagligen berodde på att jag var på Kreta 3 veckor i oktober.

Vad jag vill ha sagt är egentligen bara att vi hanterar saker på olika sätt beroende på hur vi är och vad vi upplevt. Jag pratar gärna om min bröstcancer, delar med mig av mina erfarenheter och stöttar den som behöver stöd. Men ofrivillig mangling dagligen i 31 dagar i sträck? Kom igen, låt mig dra mig undan! Och du som känner som jag – det är helt ok, vi är lediga!
Been there – done that!